Jag går vilse i allt man måste kunna om trikåsömnad och vilse i mina egna sömnpåsar under ögonen och stickar om stickningen tre gånger på en eftermiddag. Jag kan inte koncentrera mig alls. Skolkar från skolan idag. Giltig anledning. Sorgen. Sorgen när någon man tycker om inte finns nåt mer. Som trycker en neråt, tillbaka ner i soffan när man tänkt resa sig från frukosten och hinna till. Dit man ska. Jag orkade inte idag. Jag behöver vara måstenfri i några dagar.

Min Motwn Christmas-skiva har fått konkurrens. Och så har jag lagt paket på brevlådan idag.

Jag skriver sällan. Jag önskar att min blogg också hade irriterande övernaturligt otvungna Sköna Hem-bilder på mitt idylliska adventspyntade hem, med alla de där tusen juleljusen och knäcklyckliga barn (jag har inte ens några) och allt det där andra. Jag tror inte på att folk har det så hemma. Men jag önskar lite att det fick vara sant. Här hemma bor ryamattan från helvetet som spyr ludd över våra chica trägolv så att det aldrig ser det minsta städat ut. Och så luktar det grillat hela tiden ty elemtenten dör ett etter ett och vi får värma oss bäst vi kan med kakelugnarna. Och ja just det, det läcker vatten från taket också. Framför spisen asit happens.
Har jag sagt att vi ska flytta? Det är det enda jag pratar om nu för tiden. I klassen säger de det. Och jag vet jag tjatar förlåt. Men jag längtar. Oh! Så jag längtar. Och är oförskämt glad i magen över att snart slippa tänka på om handdukarna i badrummet är mögliga än.
Men det är tre månader dit. Så tills dess ska jag läsa Underbara Claras blogg och må dåligt över mitt eget hems tillkortakommanden. Och äta popcorn direkt ur micropåsen.

Tja vad finns att säga. Det finns inga ord nuförtiden. Hos mig händer så mycket och samtidigt nästan ingenting. Jag går i skolan. Textil konst och brukssömnad. Vardag liksom. Och om kvällarna orkar jag nästan ingenting.
En termin är förbi nu. Hösten är förbi och vi blev liksom kvar. Inte fan är det vinter heller. Men snart jul. Och jag firar in det nyblivna jullovet med att vara ensam hemma, sjuk i soffan. Ikväll missar jag julkalenderfesten, den försenade premiärfesten. För jag var där. På scen i levande julkalendern på Karlshamns torg. Spelas onsdagarlördagarsöndagar och är mycket söt för övrigt. På onsdagen gick jag lucia. I just julkalendern och i ett saftigt ösregn. Mina tärnor slokade. Bara jag hade elljus. Sedan, senare på kvällen började jag sloka. Feber och sådär.
Och nu ligger jag här. Trött som en spik och försöker sticka rätt på en jävlans sjal. Det blir nog fint, det blir nog fint.

"Jag är inte en skum gubbe", sa han "min sfi-lärare sagt åt mig att pratas med folket jag möter" sa mannen på busshållplatsen. Och så skrattade vi. För han såg inte skum ut. Mest som en vanlig pappa. Som går på folkhögskola. Och så förklarade jag hur man listar ut tidtabellen.

Jag blev erbjuden skjuts från skolan men tog ändå. Bussen kändes som en bra ide. Och så kände jag för promenaden till hållplatsen. Rensa och vila huvudet. Och egentligen var jag väl inte hemma så mycket senare. Och idag somnade jag inte direkt när jag kom hem. Jag gjorde fyr i spisen och bjöd katt på en ostbit och sen satt vi i soffan under filten en lång stund och bara snickrade spellistor på spotify. Och så önskade jag såklart att jag hade den dära fantastiska boken om Lucien Lelong. Min gud.

Jag vet inte vem som tecknat. Vackert är det.

Ingen hade sagt mig att tunnelbanan doftar ljuvlig kokos, tvål och lite kräk. Nästan allt överraskade mig positivt och nästan ingenting var stort eller överväldigande utan förvånansvärt vänligt och enkelt. Och helst skulle vi stannat längre. Om bara kisse följt med.
Vi satt på Rival i timmar och såg Konstnärens tjufemårspresent på Moderna Museet. Och Mefisto på Uppsala Stadsteater med släkten i huvudrollen och fick benen undanslagna. Av hur bra det var. Öl i teaterbarer och drinkar i små södervalv. Och så kaffe i köket med nyaste människan på jorden. Kändes det som. Heja bebisar. Det borde alla ha.
Och så har jag flugit i luften och vandrat i gränder och drömt om den perfekte innegården. Och ångrat alla afrikanska butikker jag aldrig var in i. Hejdå Stockholm.

Strumpstickorna går varma. Och plötsligt fick jag så mycket att göra så jag undrar när jag ens ska hinna känna mig ledig. Det där med höstlov. Min småskoleromantiska sinnebild pyspunkar och jag undrar när jag ska hinna dricka kaffe på gården och när jag ska göra ingenting på det där sättet så att det är värt att njuta av. Jag gör egentligen ingenting just nu. Men mer på det där handlingsförlamade jagvetintevartjagskabörja sättet.

På torsdag far vi till Stockholm en stund. Utan kisse och mattehjärtat är lite fånigt och oroligt. Innan dess ska jag städa och tvätta och se på en ny svart kappa och kanske slakta en annan och kanske kanske hinna sy ett par shorts. Och skosnören måste jag köpa.

Ge mig december fort innan. Novemberslasket börjar.

Jag vill bo. Ungefär såhär. Och Omklädersomärvackra är bästa bloggen.

Jag är inte den första och ej heller den sista. I ledet av såna som skiver. Som nu skriver om ryska prinsessan Ulyana Sergeenko. Och hennes kläder. Som man kan dö för. Och i de där skorna troligen kommer så göra. Dö.






Jag visar mina favoriter. Objekten för min avundsjuka. Typ så. Puss och kram, Ulyana. Du är duktig du.
Nu ser jag Finding neverland och dör lite själv inombords över hur vackert det är. Nu vill jag sy klänningar med turnyr. Basta. Pronto. Och andra ord.

Och dimman la sig över allt. På många olika sätt. Som en våt filt som lägga över oss. Allt står på paus sedan i fredags. Och jag är hemma från skolan pågrundav halsont och feber, den evinnerliga huvudvärken och lite tomhet. Och jag har dåligt samvete för det, att jag missar skolan. Fastän det sista jag orkar just nu är vävstolsbank, lysrörsljus och ullgarnsdamm. Jag stickar klar ylvasjalen och försöker se det som att jobba hemifrån. Och så drömmer jag om Kelimmattor och julklappar, roller och projekt.
Jag låtsas att jag är Carrie Bradshaw en stund, och att Carrie Bradshaw gillar oboy. Det känns lättare då.

Kisse och jag håller lördag. Vi lyssnar på Sånger om kvinnor via otroligt saknade Spotify och färgar nylonstrumpor syntetrosa. Och bänner händerna på kypen så dom blir lika syntetiskt rosa dom. Sedan dricker vi te mot onda halsar (mest jag) och ser Vänner och jag gråter för hundraelfte gången till Phoebes bröllop) under en inte tillräckligt varm filt. Vi ska bara ligga under filtar hela dagen, elda i kakelugn och se favoriter på datorn.
Jag känner tvärförkylningen i kroppen. Och så längtar jag otroligt till jul. Jag skäms inte fört, varför får man inte börja i september!

Det här är alltså sextioltal. Obs obs.

Jag tycker väldigt mycket om Sissela Kyle. Jag såg henne på teve alldeles nyss och tänkte det. För första gången att hon inspirerar mig och att jag verkligen verkligen gillar henne. Helt plötsligt kommer man bara på såntdär. Att man ser en förebild i någon lite otippad. Det känns bra.

Och jag tycker inte längre att det är sjov med sjuttiotalsfest, eller någon -talsfest över huvudtatt. För folk kan liksom inte. Nu låter jag hård, men såhär är det. Man ser bara såkallade hippies på sjuttiotalsfest, bara Susanne Lanefeldt:are (som inte vet vem Susanne Lanefeldt är) på åttiotalsfest, bara rockabillys på fyrtio-femtio- samt sextiotalsfest. Jag tycker det är synd att människor inte har varken koll eller fantasi (hur svårt är det att bara googla lite?). Det förstör för mig. Som har koll och fantasi. Och gör att jag inte längre går på temafest. Vad är meningen om ingen anstränger sig? Boxen är större än hippies och rockaillys, det borde inte vara svårt att tänka ens innanför ramarna.

Hjälp mig snälla nu efterlyser jag. Mönstertidningar, Allers tillexempel, från 1900-1960-tal. Om mönsterbilagan är kvar är det underbart! Billigt helst gratis såklart. Snälla snälla räck upp handen om ni sitter på skatter!

Jag vill alltid se ut.
Jag tror minsann hösten kommit. Sol och kyliga vindar åh september, jag älskar dig och dina sura äpplen och gula löv. Jag längtar ut på landet när jag går i skolan som jag gör nu. Jag vill bo i sjuttonhundratalsvindsvåning i stan med vita väggar och mycket ljus Och så ett hus i skogen och vid havet på samma gång där det är lugnt och stilla och inte en människa syns till vissa dagar. Båda vill jag ha.
Jag ser på Sarah Jessica Parker och tänker att jag vill vara sådär som passar i alla kläder och underliga knäppa kombos. Jag sparar bilder och inspireras. Och vill ha nya kläder.
Och så köper jag garn på skolan. Ekologiskt och växtfärgat och tänker att jag får passa på att sticka en himla massa medan det fortfarande är kul. Jag har stora planer. På svartvitt och krapp och grönt. Obönhörligt grönt. Och kanske lite silver.
Det händer så satans och sagolikt mycket om dagarna. Jag vet aldrig vart jag ska börja. Eller sluta. Alltid somnar jag en stund med katten på magen när jag kommer hem från skolan är jag helt slut. Sex timmar total och koncentrerad kreativitet om dagen får mig att tvärdö litet om dan. Himmel.
Och så gör jag succé med japansk urålders färgteknik på strumpbyxor. Underbara älskade! Kanske visar jag dom snart. Syntetinfärgnings experiment är så himla kul, jag tror jag ska bli rik på det.
Färger och folklore bli min höst. Jag vill äta och leva det. Idag startar julklappslistan.