Om sånt man kan heta, vol 3
Coco-Jeanette Persson. Hans Roef. Sissel Vinka. Martin Buss. Bo-Lena Viking. Tommy Köraas. Nycklas Smedman. Cinderella Settergren. Patrik Kryss. Begonia Eek. Torsten Trillkott. Texas Olofsson. Robert-Silver och Ralf-Kristjan Sisak. Cosmo Karlsson. Vira Frö. Juni Frost. Kim Lars Jos. Isaak Snällfoot. Lisa Alarm. Jessica Kume. Therese Oja. Alexa Panic. Joy Tintin Balthazar. Peter Buttler. Erna Turk. Tuba Tado. Mona Salami. Ramla Abdullah. Bakery Bah. Hamlet Nielsen. Sebastian Balsam. Soleil Himmelvind. Vagn Abel.
Om en månad är jag arbetslös
Pappa! Jag önskar mig Adobe InDesign!
Puss
Om avsked
Ingen tårdrypande långdraget farväl precis. Blott ett ambivalent adjöss kastat över axeln på vägen därifrån. Och sedan lättnaden.
Nu är den borta för alltid och jag är inte på något sätt ledsen. Hoppas den blir ombyggd totalt. Vår gamla lägenhet. Bara trappan är värd att spara. Och kakelugnen borde sättas om och öppnas. Så det går att elda i'n. Allt annat kan blåsas ut med besked samt dynamit! Jag hoppas polisen styr upp och sätter hårdare mot hårt. Det är en skitlya som måste rustas up. Punkt. Nä, inget ledsamt farväl. Jag önskar inget av det där tillbaka.
Jag ser på facebook att utrensningen har börjat. Folk tar avsked till höger och vänster åt kamrater som tycker som SD. Eller uppmanar i statusraden att kommentera om man verkligen bryr sig om dem. Annars blir man borttagen från deras lista över vänner. Hejdå. Jag kommenterar aldrig sånt där. Fjantigt fiskeri, omoget och ouppfostrat. Jag sitter inte vackert för att bli omtyckt, den här apan dansar inte. Så ta bort mig då. Om vänskapen hänger på en facebookkommentars vara eller ickevara är det väl ändå ingen vänskap att ha.
Däremot känner jag verkligen inte 225 pers. Vilket är vad min vänlista menar. Vissa känner jag inte ens igen, andra tycks jag inte känna längre. Kanske är det dags att rensa lite där. Vissa avsked är nyttiga. En del nödvändiga och somliga kanske tillochmed på tiden.
Om kopieringskatten, blandannat
Det finns mycket att konstatera: En på jobbet ogillar verkligen barn. Jag borde klippa klorna. Håret luktar gott, (undrar var det kommer från). Sameskolor är fina grejer (jallefall på bild). Om man spär smultronlightsaft med sodavatten och inmundigar detta tillsammans med minttuggummi. Så smakar det farmors vildhallon.
OCH. Min blogg har bara tolv läsare men jag har redan en såkallad copycat (kopieringskatt), spännande och ganska sorgligt. Visst är det, på ett lagom läskigt vis, trevligt att någon lägger energi på att efterlikna mig. Men det är samtidigt lite synd att energin inte läggs på att visa sin egen personlighet istället. För kopieringskatten borde väl ha en egen sådan? Kan tyckas.
Jag föredrar andra katter.
Om väntan
Och längtar hem till hösten. Filt, katt, rusk, värmeljus, sextiotal och lättsmält på teven, och så. Mina absoluta höstlaster. Tradera och micropopcorn.
Igår slet jag ut mjukbyxorna på allvar. Och plötsligt hade vi både micro och brödrost. Alla är så fina.
Om sånt man kan heta, vol 2
Och nu. En blygsam skörd. Inga fulahemska, bara härligt knasfina! Och mer kommer nog. Framöver.
Ross Ford. Frida Grusig. Ruth Randy. Mergil Curry. Minttu Kunelius. Sten Li. Peter Niklas. Bilbo Zinders. Khung Meephung. Ottilia Goth. Oscar Tits. Ingela Koppel. Harrni Dukat. Borka Jönsson. Happy Daniel. Lion Larsson. Björn Polar.
Och till sist ett helt underbart fint namn. Olle-Bror Sixten Lagman. Oh!
Om att vara för effektiv
(Hej Jumperfabriken!)
Jag var först här idag. Som jag stressade. Och ändå.
Min skiftare är sjuk. Konstnären likaså. Ändå luktar det ponny och brunlotion. Jag lånar handkräm och tänker att nog jag får. Lämnar tugummina framme. Om hon kommer idag. Ifall. Som gentjänst.
Och ändå finns det inte mer att göra nu än annars. Fastän. Vi bara är två. Någon sa att vi är för effektiva. Vi jobbar på för bra. Kan vara. Jag har ingen skrivbordsgranne. Inget som kan distrahera. Förutom Konstnärens nacke kanske. Man kan se den härifrån. (Inte idag). Och så hunden på Douglas kontor. Hon går förbi ibland. Men annars. Inget. Bara jobb. Och det är väl fint.
Jag sätter upp mig på förskolor idag. Dom är finast, där är barnen glada. Högstadie ocg gymnasie är sällan roligt. Alla ska se så tuffa ut och gör fula gester som ställer till.
Undrar hur många pennor och plastfickor som folk tar och tänker att det inte märks. Jag har inga postits kvar. Undrar om någon tänkte att det inte märktes. Nu märks det ju. Jag får klippa lappar och fästa med gem. Som förr i tiden. Tänker jag.
Det blir nog mycket som är osammanhängande idag. Liksom jag. (Längtar hem).
Om patentet
Till Karl:
Jag är ledsen. Det finns. Det finns en kattlucka som är magisk. Veteskapligt förklarligt magisk. Man tar kisse till veterinären. Och sätter chip i nackskinnet. Och köper matchande kattlucka och installerar kisse och lucka i hemmet. Kisse springer ut, kisse kommer hem. Luckan scannar nackskinnschip och luckan öppnas magiskt (nåja)! Annan kisse kommer, säger Hallå där öppna! Luckan säger Nä. Oberoende av om annan kisse har chip eller ej.
Så. Jag är ledsen. Vi har inte nån patentidé längre. Inga kulor kommer rulla in. Pensionen är inte säkrat. Det blir ingen resa långt bort eller ens nära. Eller jo, kanske en bulle på Christins eller så. På sin höjd.
Hoppas doktorn är snäll. Puss.
Om måndagsvärken
Huvudet trillar i bitar. Tror jag stressat mig sömnlös och huvudet tröttvärker. Sitter i mörker på jobbet. Lysrören sticker i ögonen. För ljust för huvudvärk. Och just idag låter tryckpressarna lite för starkt. Bara lite.
Känner dofter så tydligt. Håret luktar Nagchampa, tjocktröjan katt (dom sover visst på tröjan när vi inte är hemma) och arbetsplatsen luktar som ponny och brunlotion. Inte jättefel kombination. Inte fel men just idag lite för mycke. Bara lite.
Jösses huvudet, hur ska detta gå. Men lite lättare känns det för. Idag blir vi av med skruttlägenheten. I sommarrummet flyttar någon annan in. Äntligen, äntligen. Skrutt, skrutt, skrutt. Hoppas Polisen ska trivas i sitt lilla hus. Och att värkpåsarna under ögonen på mig försvinner. Åtminstone lite efter ikväll.
Om fredagkvällen
Om fredagskvällen kan man laga middag eller bli bjuden högtidligen eller i all enkelhet på detsamma. Man kan gå på bio eller sitta hemma framför Idol. Ta en bastu eller vara i ett helt annat land. Pulvermos, slagsmål, öl eller dans. Kanske filt och tvättstugetidstimer eller leka att man är på flykt nånstans. Somna tidigt i feber ellerpåen stol på en fest med folk man inte känner. Vara spontan och ta ett hål nånstans. För att sedan gå på nation och nyktra till i kön och aldrig komma in. Man kan syssla med olika sorters pizza i en taxibil (kareta) eller vara hemma med barnen.
Mycket kan man syssla med en fredagkväll. Och mer därtill. Fredagsnöjen.
Jag för min del jobbar till midnatt eller så. Rättelse, jag är på jobbet. Jobbar mycket lite. Väntar mest på att det ska komma in nytt från labbet. (Det är alltså foton och tryckpressar jag sysslar med. Inte experiment och möss och sådant. Även om båda innefattar vita rockar och handskar emellanåt.)
Så just nu dinglar jag med benen och inväntar restordrar. Jag frågar runt om jag kan hjälpa någon med något. Inga bifall. Alla håller hårt i jobben. Det är ont om dem om fredagkvällarna.
Om det lilla
-Åh, Götapetter!, utbrast en kollega med spädstark, på enochsammagång förfärad och uppgiven, äldredamsröst och slängde en skolkatalog i backen. I en graceful båge över axeln och smack i golvet. Och gjorde mig lycklig igen.
Kyss på dig, fredag!
Om ingenting egentligen
Deviantart.
Fast allra helst hade jag haft en alldelesalldeles egen.
Om sånt man kan heta
Jag stöter på mängder av namn. Hela tiden. Dom flesta tråkvanliga och ganska fantasilösa. Men så. Ibland glänser det till små korn som förgyller vardagen. Som den namnnörd jag är blir jag så glad och samlingen bara växer. Tjoho. Jag delar med mig. Av några pärlor.
Glitter Mattsson. Teodor Moseby. Anton Hatt. Bobo Tiger. Mario Music. Bosse Sax. Mohammad Jihad. Pebbles Karlsson. Malte Flens. Ms Fijolla. Megou Gabeh. Eva Stålman. Sanna Fransisco. Don-Rudolf Andersson. Min Haj. Veronica Aasen-Tutteh. Agaton Stolpe. Marianne Suhr. Min Peng. Bakre Ramadan. Rocky Mutto. Sarah Heil. Mohamed Ali Bulle. Max Buller. Fanny Smått von Hosten. Dina Ben Ali. God's Best. Flora Koka. Elin Aktas. Pernilla Styre. Asgihdit Michel.
Några exempel på sånt man kan heta. Nu är det kaffe.
Om jamaikanska barnvisor
Brown girl in the ring, shala-la-lala...
Om dötid
Mina ben kliar utomjordiskt. Sånt som kommer med kylan. Funderar på ljusterapi på fredag förmiddag. Kan vara. Om jag hinner unna mig så tänker jag.
Så vad gör man med sin dötid? Äter äpple.
Om en del
Varifrån kommer behovet att mästra andra? Att visa upp, förklara att man är. Bättre än andra? Trycka undan de som är pontentiellt (i vilkas ögon och varför i tusan det?) bättre än ensjälv. Är det det man är ute efter? Är det så inisatan viktigt?
Förklara snälla för jag förstår inte. Varför små ord sticks in i sammanhang som inte kräver instick. Sammanhanget hade kunnat vara rent kamratligt om man lät bli. Men så läggs ett körsbär på toppen, surt och laddat med ovilja.
Är det nåt en del människor gör som får andra människor att känna det nödvändigt att sätta dom förstnämnda på plats. Visa tillrätta. Inte vara duktig, inte tro att man är nåt eller får vara med. Egentligen. Att man är med på nåder. Och att det är tillåtet att pika och sticka och skratta åt.
Är en del så små i sina egna ögon att de är av nöd tvugna att kasta skit och slå sig för bröstet. Om nån är så som de sku önska vara?
Inte vet jag. Men jag är fan lei åt det. (Låt mig va.) För när jag tröttnar och säger ifrån är det jag som framstår. Som rutten. För kritik tål de inte själva, se.
Om sån som inspirerar
Jag går i Garderoben för jämnan nu och framöver. Där finns så mycket. Liv. Inspiration. Jag inspireras med ögonen, av sånt jag ser. Fotonfärgerrörelsermaterial.
Jag är nyfiken och sugen på min version av sextonhundratalsmodet. Och jag skiter i om det blir mycket jobb. Om jag får börja nu. Så är det fan ingen fara.
Om nåt fint
AsosWhite.
Mitt i känslostormen och bitterhuvudvärken. Spricker solen igenom. Och jag är tacksam för att kunna se fina saker. Som hon på bilden. Vacker. Kläderna också. Mycket vackra. Båda.
Om framtiden och skammen
Bamsesjälen i mig gråter och har ont. Och jag är förbannad. Faktiskt.
SD? Skulle det vara klokt framtidsbeslut? Besviken och förbannad. På att folk inte verkar förstå bättre. Bara orden lindas in tillräckligt mjukt så sväljer man allt med hull och hår. Är det så? Undrar om det var så här det började 1939...
Jag gillar det inte. Och jag gissar att jag måste känna någon som röstat. Högerextremt, rasistiskt. Det gör mig rädd. Samtidigt som jag skäms. Över dom och över att vara från samma ställe som sverigedemokraternas yttersta ansikte. Sölvesborg är nära nog liksom. För nära. (Heja sossarna i Sölvesborg förresten!)
Det är synd. Att vi har fyra blå år framför oss. Det är verkligen synd. För jag hade sett fram emot att jobba längre än två månader i stöten. Jag är kulturarbetare och ung. Kass kombination i dagens arbetslöshetspolitik. Klart man inte slutar leta men. Kanske är jag arbetslös tills jag är tjuguåtta. Man kan inte veta. Oddsen finns ju.
Snälla, röda, fina! Kom tillbaka med pukor och trumpeter och jordskred. Så det blir nån fason på skiten. (Sverige.) Och så att man kanske vågar sätta några ungar till världen. När den tiden kommer.
Om nåt jag tänkte och sen ångrade
Om att vara tillbaka
Det heter ju så vackert. Denna dagen ett liv. Idag är ett kallt och sysslolöst liv. Tillbaka på jobbet. Det tog emot men. Är man feberfri så ska man väl orka. Rent tekniskt alltså. Klag, klag, klag. Jag vet.
Det är ett kallt landskap. Kontorslandskapet. Ute har himlen öppnat sig, bara sådär. Och jag sitter ju under något slags system, så nu. Kissar det över mitt huvud. I rören. Kiss är inget vidare för koncentrationen. Inte för att det behövs någon just nu. Är det stillestånd. Jobben har litegranna sinat. J och jag sitter med varsitt och drar ut på tiden. För att ha att göra tills nästa kommer in. Liksom så. Godisklubberna som chefen ställt fram är tillvaroräddare. För alla, tydligtvis. Bara gula och orangea kvar.
Och ikväll blir det nog väldigt sent. Jag finns inbäddad nånstans i Teatergarderoben. Ifall någon skulle behöva mig.
Om pausknappen
Reginakroppen trycker på Paus. Det gick inte. Tog stopp. Hej febersvettningar och Konstnären var likadan. Vi ringde oss sjuka. Sjukonsdag. I soffan med katt och filt och tusen knyckliga snornäsdukar. Dålig teve och ingen cola. Ett lamt försök att städa. Kom till kattlådan liksom, och inte mycket längre.
Vi gjorde sushi igår. Efter bästa förmåga. Min lax gick sönder och riset trillade isär. Lite som vi igår. Det smakade himmel. (Och lite för mycket wasabi.) Och det är ju det viktigaste. Gissar jag.
Om en sådan dag som man får ha ibland
Jag är trött och kroppen med. Vi är ovänner och inget går liksom ordentligt till. Kroppen vill hem och vara sjuk ifred, lägga sig i soffan och skendö litegranna. Jag tycker vi ska ta oss igenom dagen på jobbet, inte för att det är lätt. Men jag vill. För lönen liksom. Jag vill inte ha några avdrag. Vi drar inte jämt idag. Och det märks. Jag blir irriterad. På mycket. Inte som i sur. Men jag lägger märke till saker och tänker, men!
Alltifrån att inte orka gå upp för en neslig trapp till att folk envisas med att prata politik på jobbet och blir sura på varandra i smyg. Eller att en del inte vågar vara konsekventa i sin stil, trots att de verkligen passar i och bär upp. Stilen. Och att vissa som passerar dagligen verkligen inte hälsar. Bara ser rakt igenom. Den extraanställde. Även om de också är extraanställda. Minsta lilla. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Det är en sådan dag liksom.
Om pricken över i
Och så håller jag hököga och alla tummar på Tradera. Just nu kostar mina vinterskor 1 peng.
Once you go cat, you never go bat! menar Larsson å det bestämdaste.
Om omedveten färgkoordination
Sjuk. Men matchad.
Om körsbärspraliner
Jo. För när nästan alla på avdelningen är förkylda (jag är sjuk). Då kör chefen iväg på lunchen. Och kommer tillbaka med körsbärspraliner och mörk choklad. Som uppmuntring. Och liksom tack för att vi orkar. Fast vi är ganska bacillstinna och består av 60% snor (jag är till 80% snor).
Det är så fint tycker jag.
Tack. Och om två timmar ska jag hem och somna. I soffan. Med Tages barn (våra fina lånekisar).
Om namn
När man jobbar med det som jag jobbar med på jobbet ser man tusentals namn om åttatimmarsdagen. Inte klokt. Och en del fastnar. Och en del hamnar på topplistor. Ojojoj. Det är inte klokt vad folk heter.
Och vissa orter. Tillexepel Bua. Heter visst alla Svan med h. I tio klasser går det nitton Svanar med h. Galet. Och ovanligt.
Kanske kommer det en topp tio på knasiga namn. Framöver.
Om önskningar
Bara en så sak.
Om smällar man tar
Det heter ju att man skulle ta en kula för någon kär. Jag skulle ta en kula för Konstnären tillexempel.
Jag har tagit en förkylning. Av honom. Tack då. Fruktansvärt oglamouröst och fruktansvärt ickspännande.
Nys!
Fan. Nu klämde jag fingret i armstödet.
Om kappor och folk som vänder på dem
Kappa. Nånstans ifrån. Minns inte. Påminn gärna, den är tjusig som attan.
Lite rast och kollar runt. Fredagkväll och jobb till sent. Schweizernöt och cola i matsäcken. Blandannat. Lika bra, hur ska man annars palla. Hålla sig vaken. Huvudet är tungt idag. Förkylningen har tredjetimmen träslöjd, halsen är raspad och ruggad och sticks som spetor (jo det heter visst spetor och inte stickor).
Vi ska cykla fortfort hem ikväll. Så att Konstnären inte missar Idol. Och så att jag kan få somna litelite i soffan med två varma katter på magen. Som vanligt.
Det är ganska mysigt att jobba skift. Om man är två om det. Två på samma skift och i samma bo. Man kan ju faktiskt välja att se det fina i vardagslunken.
Och så är det verkligen höst nu. Jag blev så oerhört glad. Att det regnade hela morgonen och förmiddagen med. Jag klappade i händerna lite i smyg. Vi titta på Beverly Hills och lagade en klädkammare, flickorna och jag. Konstnären hängde draperiet och så klappade jag i händerna igen.
När Konstnären var på teatern. Åt mamma lunchen hos oss. Inte kul att sitta själv. Hon bjöd på pommes och triss och jag vann sjuttifem. Kronor. Tack! Dom kommer jag aldrig komma ihåg att lösa ut.
Imorn flyttar ett soffbord hem till oss. Och jag ska fortsätta dammsuga. Och så har vi visst råkat bju hem Vera. Det blir nog bra.
Och vad intressant är. En enkel iakttagelse. Om de som tar med sig kappan till ett nytt ställe och vänder helt utochin på den. Allt efter (andras) behag. Och man förstår att man hade rätt i vad man tänkte och kände. Och att det måste vara jobbigt att försöka leva i andras ögon och tycke, istället för att va som man är. Och inte som nån man vill vara (intressant). Jag blir andfådd, bara jag försöker tänka mig in. Kanske springer huvudvärken ur detta. Träningsvärk. Man blir ju intressant först om man slutar försöka så innerligt och förbannat hårt.
Men man får väl göra som man vill.
Om kvällarna
Förlåt att jag byter, men. Jag har redan nästan likadan och behöver hellre varmplagg. Puss och tack finafina du.
Och kanske en ny muminmugg imorn. Känns som dax. Och känns som roligare att bjuda på kaffe om kopparna är fina och utan sprickor i botten.
(Det är så mycket man vill.)
Om hösten
Tradera är fint. Som loppis utan unklukt och trängsel med stirrögda tanter. Och med bättre klädutbud än Rödakorsetaffärn. Jag älskar att titta runt. På vad som finns, på vad folk inte vill ha. Det är otroligt mycket skräp. Men en del fint. Som kanske tillexempel en danskdesignad silkeskjol för kanske en femtilapp. Jag har paxat den för femti. Alltsomallt och annars får det nog va, men. Vi får la se.
Inte ofta jag lägger ett pax. Mest fönstershopping och "tänk om". Mina drömskor finns och i rätt storlek. (ACNE pistols, 36!) Oanvända men tvåtusenolappen är saftigt. Alldeles för.
Och Iphones finns där (också oanvända, gåvor som folk säljer) till skämslågt pris, men vågar man liksom chansa? Mja. Jag får väl jobba ihop till en helt ny. Helt enkelt. Vi får väl se vad jag kan unna mig till jul. Om mobilen lever så länge till.
Kyss!
Om mina flickor
Har jag trivts såhär i någon lägenhet? Nej. Är svaret rakt. Av. Nej.
Hem till gården och wienerbröd med hallon. Höstsolen och att bo här. Det är så jävla bra det här.
Om klichéer och kärlek
Ikväll målar vi sovrummet. Äggskalsvitt. Känns amerikansk sitcom. Dom målar alltid i äggskal. Eggshell. Jag tänker på Carries köksmåleri i SATC, först som sist. Klyschig färg. Äggskal. Eller klassisk, vilket man nu vill. Typisk svensk nyans egentligen. Bara vitt låter så tråkigt så vi bryter det vitvita till en nästan omärkbar nyans och vips är vi lite djärvare, lite mindre tråkiga. Himmel.
Nåja. Vitt blir det. Äggskalsvitt.
Och förresten
Vackra, fina C har bakat en underbar liten rosa skorpa. Mio David Sjöström. Lagom lång och lagom mjuk. Gissar jag. Grattis gosse, du har valt fina föräldrar, ser du!
Kärlek till alla tre. ♥
Om stenen som är i rullning
Idag jobbar vi lite. Det är mycket foton nu och Cath har lämnat brunutansolfläckar på skrivbordsstolsarmstöden. Det glittrar lite som guld och har en doft. Inget man vill ha på tröjan, men det ser lite fint ut. Jag tror man blir lyckligast av det lilla.
Om liv
En någon har flyttat ut och vi andra (vi två) har flyttat vidare. Och Hej! vad fint det är! Att ha sitt eget, som dessutom är nånting att ha. För två dagar sedan fick vi nycklarna till blå dörren bredvid och flyttade över på stört. Bara sovrummet som behövs målas. Och det är redan halvvägs (torka nudå, satans tapetklister!).
Flyttlyckan är total! Vi skaffar ved till kakelugnarna (!), tassar fram och tillbaka över golven bara för att dom knarrar så underbart, stoppar saker i skåp och duschar utan för-spindel-dödande-avsett tillhygge. Varm i magen.
Och igår kom pricken över i. De små liven. Flickorna som jag aldrig vill lämna tillbaka. Spräckliga och mjuka och med piggiga klor. Och som knorrar och surrar och spinner som små sågverk och stryker sig mot allt de kommer åt. Jag är uppriktigt förvånad. För nog trodde jag att de skulle vara skygga och flyttskrämda och inte alls vilja umgås. Små trivselhumlor.
Igår såg vi Robinson och kelades i soffan. Imorses trampade de försiktigtförsiktigt oss på magen och sa. Stäng av väckarklockehelevetetfürdjevulen!
Jag mår så bra. Så bra.
