En liten spindel har mött sin skapare mellan dubbelglasen i hallfönstret. Kisse försöker nå den med tassen. Det går sådär va. Jag budar på Carl Larsson-tryckt tyg och håller hoppastummen extrahårt. Och plockar nypon från rosbusken utanför. Och ja just det, fyra meter prickig polyester är på väg hem hit också.

Många passerar genom vår gård många fler än vad som bor här, tänker jag. Vi fryser lite och går och lägger oss i varsitt hörn. Jag tänker på te och brasa. Kisse sover.

Jo jag spinner garn. Det är sånt jag gör nu. Av lammull jag klippt själv. Det går inte så bra men nog lär jag mig. Och händerna är så mjuka av ullfett att man glömmer lukten litegrann.
Jag går i skolan nu. På KTH (Konstochtextilhuset) och det känns så underligt och lite snuvat att vara tillbaka på skolan som jag älskade, men pluggar inte längre skådespeleri.
Men jag väger upp det litelite med sagolikaplatser, regnhala badbryggor, nosa på lammungar, stapla ved och koka färgbad. Och planera allt jag vill få ut av hösten. Som en filt och en matta och tumvantar och en fårskinnskrage och  tusen andra sockar. Saker.

Jag fryser in i märgen och tänker på Ikea. Och på hösten då såklart. Att jag vill skruva nya hyllor och låta saker byta rum och köpa vitavita hotellakan. Jag vill slänga allt det gamla som stör och inte längre tillhör. Och så ska alla mattor få flytta in igen. Jag längtar och brygger te. I väntan på.
Jag har tackat nej till höstens teaterprojekt. Det gör ont och känns jävelpiss ungefär. Lite som att göra slut för att man är kär i kärleken men inte mer än så. Jag vill skådespela men inte om jag inte kommer utvecklas. Framåt, framåt. Och nu känns det bajs att inte ha något alls.
Och nog är det höst när jag fönstershoppar på Tradera.

Toddlers & tiaras. Jag är helt besatt av programmet. Hur kan mammor göra så mot barn?

En Sara kom hit och jag klippte hennes fina röda hår. Sedan drack vi starkt kaffe och skrattade och pratade allvar om Somalia. Och om platser vi vill åka till. Och om en massa massa annat. En fin förmiddag. Nu läser jag sömnadsmagasin (tack Sara) och trivs med vara lite för mig själv.

En hel påse kantareller. Vi fick den bara så där av en väldigt snäll farbror. Min farbror, som plockat dem. Tack.

Det är väl ganska exakt ett tag sedan det var midsommar.

Jag tänker på mina fina vän som är i Norge och inte kommer hem än på ett tag. Lägger upp fötterna på soffbordet. Vi behöver duscha både fötterna och jag. Jag pillar på kattklösen i nacken fastän det verkligen svider och dricker smällkall flädersaft och suckar mest. Imorn ska jag bada. Som fan, hardcore. Och inte tvätta en strumpa ens. Kanske klättra i körsbärsträd eller snubbla över nån liten kantarell. Och kanskekanske tillochmed minnas kameran.
Imorn ska jag sova ut, sedan Hej på dig Larssonska trädgården, Hej Biskopsmålaviken och Hej Gyön!

Nu är det slut. Vi packar ihop. I lördags. Spelade vi sista föreställningen av De Tre Musketörerna på Karlshamns Kastell. Fest hela natten ungefär och sen upp igen med solen och fågelkvittret och riva halva härligheten.
Vi, mamma och jag och några tappra festöverlevare på ön, packade all kostym i lådor och lastade i Brum-brum så att hon nästan sjönk.
Idag är det onsdag. Tredje dagen då jag beger mig till Teatern för att stå och tvätta hela hela dagen. All kostym ska tvättas värenda liten bomullshandske och pipkrage. Och så lasset till kemtvätten.
Och solen och värmen ger sitt yttersta och jag vill ligga vid en sjö. Hellre än att hänga i fuktiga rum i jättehuset där luftkonditioneringen tog semester med vaktmästarn.

Jag är en rätt kass bloggare. I bloggarmått mätt. Jag rycks alltid med i stunden och koncentrerar mig på att uppleva live istället för genom min systemkamera som jag knappt ens behärskar. Jag har inte en Photoshop på nya datorn ännu. Därför blir det så sällan foton lagda här. Bilderna jag lägger upp för tillfället är till åtti procent tagen av nån annan och jag vet aldrig vem jag ska credda för jag minns inte vem som tagit fotot. Jag samlar på fina bilder ser ni, och lägger i mapp på datorn. Det är därifrån jag plockar. Bilder som för det mesta inte har ett dugg med inlägg att göra utan mest för att jag tycker de är fina.
Dessutom skriver jag alltför sällan. Nästan aldrig. Det blir ju så när man intensivt lever på sitt jobb i innersta skärgårn och bara är hemma på fastlandet och sover. Jag tar liksom aldrig med datorn. För enda gången man får tid över på en sommarteater är om det sku regna en snutt. Eller i paus. Och då måste man hinna med så mycket annat.
Också skriver jag heller aldrig om relevanta saker. Inte om fester, resor eller mode, det verkar viktigt när man bloggar, eller ens om att jag känner för Norge. För det gör jag. JAg läser andra bloggar och önskar jag förmådde likadant. Men jag orkar inte. Att vilja och avundas men inte orka. Ett ok jag får bära. Och ni får stå ut.