Klockan är kvart över tolv.
Jag borde sova men jag vågar inte. I min mage leker fjorton mycket små, oborstade vildar Helahavetstormar; dricker eldvatten med larv i och skjuter med knallpåkar. Jag inbillar mig att de ser ut som de små cowboysarmän av färgglad plast som jag och farbröderna lekte krig med under regniga dagar i min barndoms somrar hos farmor och farfar. (Jo, jag var en sån flicka som fick leka krig).
Jag borde sova men jag vågar inte. Magen är full av yrsel och värk och jag är rädd att småvildarna ska mota ut min lördagsmiddag samma väg som den kom in. Det kan vara mens också, vilket känns ungefär lika mysigt och välkommet som simhud, mer kräksjuka eller Tjernobyl 2.

Jag, Regina Larsson, konvalecent, har noll kraft i kroppen. Det tog mig nästan tjugo att flanera bort till TH ikväll. Tvärs över Folkets Park, Möllevångsgatan-Bergsgatan, framme. Framme och genomsvett. Men det kändes ändå flott, jag vart uppskriven på lista och allt. Niklas och Hasse var där. Ända från Karlshamn. Vi är bara bekantasbekanta. Så vi pratar inte med varandra. Vi ses, kör vänlighetsfraserna, några torra skämt och sedan tystnad. Vi håller ihop, men under tystnad. Mor Courage var bra, alla var bra, G var bra. Jag tycker om Brecht, det är en fin kille. Föreställningen gav mersmak och stolarna träsmak. På TH's stolar sitter ingen rumpa eller rygg bekvämt i tvåochenhalv timme, hur bra pjäsen än må vara. Hursomhelst. Tack årskurs två och tack G. ♥