Jag är lite dagenefterpremiär idag. Kroppstrött och med nymålade naglar. Hem till gården på teve. Klassiskt.

Vi vibrerade fram hela dagen igår. Av nervositet. Och av kaffe.
Jag lät väckarklockan sova länge. Jag ville vila ut inför kvällen, sova tills jag vakna av mig själv. Jag vaknade klockan åtta, sommartid. Vintertid klockan sju. Jag verklighetsvägrade i några timmar. Liggande under täcket i bara flanellen.
Vi vibrerade nervös till Chrillan vid lagom lunchtid för premiärtoastbrunch. Lyckat. Jag fick kaffe och hjärta. Och konstnären kom med tåget. Nervklumpen i magen växte. Vi vibrerade och köpte nagellack och trekilo grahamsmjöl. Konstnären misstänkte ingenting.

På teatern riktade vi ljuset och strödde damm över hela govet. Gick till sminket. Värmde upp. Tog scenen. Mitt hjärta bultade. Klappade så det gjorde ont när publiken tog plats och jag tänkte att nu dör jag och att alla i salongen måste märka hur skjortbröstet hoppar och hur händerna skakar.
Vivekas ljuva toner inledde föreställningen och sen minns jag inte mer. Vi dansade bort från replikerna och sedan dansade vi tillbaka igen. Smidigt. Ingen märkte. Jag skrattade bort en pytteliten passage. Det var fel. A hade aldrig skrattat. Men ingen märkte. Vi ljög för publiken. Att det skulle vara så.
Fadern gjorde entré. Bejublad. Och sen var det väl i princip över. Applåder. Applåderapplåder. Ungefär då såg jag hur mycket folk som faktiskt var där. Vi fick blomma i kruka och kindpussar. Nina och Regpe var nog nöjdast ändå. Povel var fortfarande dimmig efteråt.
Succé. Och tillhörande succéöl på vindstilla Harrys. Tack P för nachos och guachamole.
Och jag hade vårkappan på mig och kände mig så fin. Nu önskar jag en svart halsduk.
Kyss. ♥

Bilden är fin. Och har ingenting med nånting att göra.

Idag är det tisdag. Han har gått till Teatern. Han lämna en tung not av eau de nånting. Det luktar bra. Och det känns bra. I magen. ♥

Mitt livs kärlek är till salu och jag har inte en spänn att avvara. Inte rättvist. ♥

Hej! Jag har ju alldeles glömt av. Att berätta om. Filminspelningen. I vilken konstnären och jag figurerade. Skådespelade.
Genom min profil på Filmcafé. Eller var det kanske Stagepool. Blev jag castad till en musikvideo. Ett filmprojekt. Tre digitalbildproduktionsstudenter och en upandcoming artist från Halmstad. Och jag. Och konstnären.
Och kylan.
Jag frös. En timme in i första inspelningsdagen smältvattenfylldes mina vinterskor. Och vinden. Så kall att det gjorde ont i skinnet. Jisses.
Vi hade solen med oss. Vi höllhanden i tjocka vantar, lekte i snön, skuttade på stenar och sprang löjligt på bryggor. Allt som hör en snfytromantisk musikvideo till. Tydligen. Och jag fortsatte frysa. Konstnärens öron och nästipp blev rödare och rödare. Tillslut kände jag ingenting från anklarna och neråt.
Jag hade inte riktigt kläm på hur filmen sku sluta. Fråga alltid! Studenterna upplyste mig där och då. De sku dränka mig. I vadarbyxor och spagettilinneklänning. Tre nummer för stora vardera. Och när de sa det ville jag bara hem. Åtta timmar i isblåst och våta skor. Jag kunde inte ta mer kyla den dagen.
Vi våldgästade bastun på Pengaberget när vi kom till staden. Och fick varm soppa av konstnärens underbara mor. Jag somnade lite varstans den kvällen.
Nästa dag låg vi i sängen hela dagen. Ända till det va dags att spela in igen. I skymningen i Valjeviken. K var vackrare än någonsin. Med gitarr och sönderfrusna fingrar på havsklippa i solnedgången. Det blåste satanihelvete och sjön gick ganska hög. Vinterns sista envisa isflak guppade bredvid mig. När jag, på uppmaning av canada gooseklädda studenterna, "skred" ut i vattnet. Läs halkade, plumsade på sjögräshala jävla stenar, fruktade för mitt liv. Det var knappa fyra plusgrader. Den dagen jag dog på film.
Efter det sprang jag upp. Konstnären fångade mig i filtar och jag fortsatte springa. Till bilen. Konstnären hjälpte mig klä på mig fem lager tröja och svepte mig till kåldolme och sen for vi hem.
Studenterna gav oss choklad som tack.
Den kvällen minns jag inget av. Mer än att det förekom cheeseballs och varm nyponsoppa. Och världens bästa K. Antagligen somnade jag. Typ direkt. ♥

Vet ni. Snart har Konstnären och jag vart ihop i ett år. Det känns som hela livet och samtidigt som nyss det va nytt. Emellanåt är vi ihop på distans. En femton mil eller så.
Emellanåt är det fortfarande som när vi började träffas. Inte allra första gången i gymnasiet, utan härom vårvintern. Innan man vågade ringa. Den där härliga perioden då det flaxar i magen och man vill aldrig sluta stirra på facebooks lista över inloggade. Ifall han skulle logga in. Nån gång. Och fick man nys om att Konstnären var i stan så var det inte omöjligt att inte råka vara där. Förr eller senare.

Jag vet att han är på kalas ikväll. Men jag hänger runt på facebook ändå. Med fjärilar i magen. Ifall att. Han går hem tidigt. Eller så.
Jag är en tönt. Jag vet. ♥

Jag stoppar i mig godis för allt vad jag är värd. Magknipdeluxe är att vänta. Earth hour är slut och jag med. Vintern och våren slåss om vems tur det egentligen är att synas. Det viner om knutarna och kylan och vinden säger elaka saker till varann. Jag hejar på våren.
Jönssonligan på teven. Jag bildgooglar och spelar Harpan. Känns som söndag på en lördag. ♥

Lisa Ekdahl snubblar efter vägen ut ur mina högtalare. Vilken röst. Och. Jag kan inte låta bli. Att önska lite att jag kunde se ut som henne. Hon är en utav de där vackra kvinnorna på jorden. Bruna ögon är ganska fint. Men finast är kläderna. Åh, kläderna. Hon klär i kläder, och kläderna hon klär sig i är underbara.
Ge mig pengar. Jag tar emot. ♥

Det aprilregnar inte längre. Det åskskurskissar ute. Fritt fall och smatter mot fönstrena.
Jag har fått livstecken från min K. K som i kärlek. Och. Jag har hängt min nya tavla. Karlskonst. Som jag fått av min K. Kom i konstnären.
Ovan sängen i Sommarrummet hänger nu månen i H2Oil. Forever to remind me of the guy who brought me the moon.

Jag målar naglarna med Milkshake från Isadora (så oerhört modebloggigt av mig) och blir lite illamående av ångorna. Puderrosa är en odödlig favorit. Men jag är sugen på annat. Fler färger än blygt fjunrosa eller högljutt franskt rött. Kanske grått eller beige. Aprikos kanske. Eller någe annat. Vårigt. Och jag.
Fast Chanel är såklart bara att drömma om. ♥

Ikväll vid halv niotiden är det så kallad earth hour. Det är den timme om året då världen förväntas bry sig om miljön och vår elförbruknings inverkan på den. Jag peppar med fyra maskiner tvätt och två torktumlingar. Allt för miljön. ♥

This is what I'm wearing today.

Det faller ett aprilregn utanför föntret. Jag vet. Inte april än. Men va fan. Känslan som räknas.
Jag sjunger med i Turids toner om snällhet och hoppar högt av kassa spotifyreklamer. Min laptop har dubbla ljudkort. God bless.
Min rygg har gått åt helvete och sambo kommer med kaffe och kakor. Prima liv. Snart ska jag hänga tvätt.
Alla som frågar vad jag gjort med ryggen får samma svar. Det är en medfödd skelettsjukdom. Det sitter i ryggraden och det sjuka är opererat. Men säg det till värken. Den ger sig inte. Värken är som vintern, eller som den jobbiga killen på hemmafesten. Som kommer när det passar sig som minst och aldrigaldrig går hem.

Jag har hunnit använda mina solglas en ynka gång. Och så har jag blivit kär i Pamela på Modette. Och kommit på hur fin jag är i t-skjorta under klänning. Trikåtrikå. Världens bästa material.
Jo, jag känner mig fin. Fastän det kanske bara är jag som tycker så, och fastän jag är otroligt missnöjd med min rygg, så känner jag mig fin.

Idag är det lördag. Och jag har fyra maskiner kvar att tvätta. ♥

Jag har med livet som insats köpt sprillans nya solglajjer på öppningsdagen av sprillans nya H&M. No more walking to Lokstallarna i blindo. Trallala! ♥

Godmorgon. God morgon. Arbetsförmedlingen väckte mig idag. Tips. Låt dem aldrig, aldrig! veta något om något. Jag gjorde slut med min jobbcoach igår. Idag ringer min handledare och bannar mig. För att jag sysselsätter mig i min arbetslöshet. Det får man inte. Jag får ingen praktik genom Arbetsförnedringen. Jag får heller inte vara på ett ställe ideellt. Medan jag söker jobb.
Jag orkar inte. Inte heller förstår jag.
Människan rörde till det något fruktansvärt. Hon hytte med fingret och sku strypa min a-kassa. För man kan inte stämpla och jobba ideellt. Nej, jag vet, sa jag. Men jag får ingen ersättning från A-kassan. Så...?
Jag ska hjälpa till där det behövs utan lön, samtidigt som jag söker jobb. Vad bråkar dom för?
Snälla nån.
Varför förutsätter handledaren att man inte vill jobba, och hojtar och viftar innan man fått förklara? Varför är det så hemskt att man sysselsätter sig medans man väntar på den där arbetsgivaren som faktiskt vill betala en? Måste man vara deprimerad och understimulerad för att få söka jobb? Jag orkar inte. Inte konstigt att folk förlorarjobbet och går direkt på sponken.
Idag ska jag vara en god arbetssökande och köpa mig ett helrör. Ses. ♥

Faye Dunaway är en utav dom. Vackra. ♥

På tal om pappor. Så funnes det en annan pappa jag gärna lade till samlingen. Happy birthday to me... ♥

Jag klär mig i puderrosa och puffärmat rött. Och jeans. Gummistövlar. Wienerbrödssmulor på tröjan. Och i ACO läppglanset.

Jag ska snart möta. Pappan och gå en promenad på stan. Till en butik. Där en potentiell fördelsedagspresent kommer. Finnas för provning.
Kanske gör jag andra ärenden nu när. Pappan ändå är med. Ibland är det bra att ha. En pappan med sig. Som är praktisk och kan förhandla om. Allt.

Karlen for till Malmestaden och vips finns jag på produktionsgruppens maillista. Betyder det att jag är med i produktionsgruppen och får lön, troligtvis, ganska så säkert inte. Alls.
Jag väntar mig inga mirakel här heller. ♥

Har vi premiär. Kom tio i sju. Förslagsvis. ♥

Vore jag mindre svensk, och trodde jag att jag sku få ett svar, skulle jag ställt frågorna i magen.
Men nu. Inte nu.
Vänta, hoppashoppas och se. Vad förnuftet säger.
Jag väntar tyvärr inga mirakel. ♥

Hej. Havsolvindsaltbräckmåstångfabriksnurrapråmskärgårdsbåtsjövitagässölivsugvärme- slitkärlek. Mygg och fladdrande bomullsgardiner. Men jag längtar inte. Inte längre.
Och inte är det min bild heller. ♥

Just det. Vi har haft kollationering i vår lilla stad. Angående sommarens festligheter. Sommateatern på Friisholmen. Anledningen till att jag övervintrat i gråa kalla vinterstaden och sagt upp min jobbcoach.
Det är himla mycket folk i produktionen. Tillräckligt himla mycket. Och tusenarbetet runtom skall vi inte tala om. Också det är tillräckligt himla mycket. För attt sysselsätta tjugu man extra.
Och jag kan inte låta bli att undra över hur dom tänker. Dom som bestämmer.
Och över vem. Det är som bestämmer egentligen.
Se föregående post. ♥

Ni vet. När man vart liten och skulle tälta och man gladde sig så. Och äntligenäntligen! Äntligen när luftmadrassen. Efter timmar av ett enda par lågstadiebarnsarmars klena pumpande. Låg inbjudande framför en och man fick krypa ner och somna. Äntligen! Då. Dådå. Pös luften ur. Och man undrade vad som hände. Och då vart det liksom för mörkt för att börja om. För sent. Och man fick liksom inse sitt öde och nöja sig med skrynklig lufttom gummiduk att försöka sova på. Och det gjorde lite ont i hjärtat.

Så känns det nu. Jag är tom på luft och kan inte sova. ♥

Hejsan. Hej. Jag sitter i sängen och smörjer xylocain i mina sår. Jag har ugnsstekt mina knogar på tvåhunnra grader. Det stack till, fräste och luktade kött. Huden såg ut som smält ost.
Ja. Mina knogar är ganska så grosse. ♥

Psst. När värmen och doften är hemrest. Då är det hemskt svårt att somna. Tintin hjälper litegrann. ♥

Kanske en resa till klagomuren?

Hej. Hej.
Det är svårt att sova. Jag lyssnar på Tintin i Kongo.
Jag väntar på sms, även om jag vet att de aldrig kommer komma, och tycker det är skit att så mycket hänger på andra. Andra som jag inte alls känner eller träffar. Men vilkas beslut ändå indirekt påverkar vad jag gör längre fram i veckan. Och antagligen vad andra kommer tycka om mig.
Och allt bara för att jag tycks höra bara det jag vill höra.
Det är nästan lika krångligt som det låter och jag vet inte. Det är så tomt. Och ändå så mycket här. Men mest tomt. Känns som att jag inte har nånting. Men ändå är det för mycket. Så otroligt mycket och. Jag får inte ihop det.
Jag har en hårfärg jag heller inte får ihop. Begriper mig på. Om jag tycker om eller ej. Jag vet liksom inte.
Jag måste städa upp. Inuti och utanpå. Det är så mycket nu. Och egentligen har jag liksom just ingenting.
Och jag hade verkligen behövt sova.

Jag tror att jag har träffat Johan.
Och K är det finaste jag vet. Förlåt att jag stressar. Men det är inte så lätt för mig heller. Fan. ♥

Hej. Jag sitter hopkurad på golvet. Jag har gjort en mantel i fleece. Med lila prickar. Jag har den på mig när jag bekämpar kyla. Som en hjältemantel ungerfär. För att bevara min hälsas fortlevnad. Synd att frya ihjäl. Det är ju snart vår. Snart.
Jag syr på ett litet historiskt projekt och äter obehagligt mycket godis. Ryggen värker. Det är för kallt i lägenheten för att sitta nere i köket och sy. Så. Jag sitter. Hopkurad på golvet. I sommarrummet med min symaskin framför mig. Och syr hemskt ickehistoriskt på ett litet historiskt projekt.♥

Jag har varit arbetslös i en vecka nu. Hittills har jag klarat mig ganska bra. Det tog mig två dagar att skaffa en praktikplats där jag kunde börja omgående. Och jag tänkte. Att arbetsförmedlingen skulle göra tummen upp åt min påfundighet och gilla att jag sysselsätter mig istället för att bara driva dag. Men tydligen är det så, enligt regeringens blå bestämmelser, att någon som jag, som är ett år för ung för att vara tjugufem, måste gå och skrota i tre månater. Innan det ens är tal om att praktikplats för arbetsförmedlingens pengar. Satan. Satansatansatan. Nu måste jag köpa böcker. Så jag har nåt att sysselsätta mig med. För jobben hänger inte direkt i klasar.♥

Jag har det så bra. Frukost i sängen. Söndagssol och Tintinböcker från biblioteket. Som en boll under täcket. Ligger mannen med sovmasken. Tänk att en del kan sova precis hur länge som helst. ♥

Hej! Ryggen sa knock nyss. Knock! Så här sitter jag och är lite härligt lam. Lite lagomt oförmögen att alls ändra sittställning. En torsdagskväll. Och kikar på Per Morberg på teven. Vad blir det för mat? Och jag som avskyr. Allt vad kött och machofasoner heter, tycker att programmet är så mysigt och äkta och rustikt. Per Morberg. Som alla sanna anhängare av Rederiet någon gång innerligt hatat. Jag firar nio år som vegetarian i år och Per Morberg är förmögen att få mig. Mig! Att tycka oxroulader med sidfläsk att se otroligt gott ut. Jisses. Vilken kille. ♥

Jo. Jag filar på en ny header. Ingen aning hur den ska se ut. Ingen alls faktiskt. Jag hoppas på en faceliftdeluxe. Bara inspirationen rinner till så.
Jag kollar på The Hills och The City. Hjälper inspirationen föga. Jag blir mest sugen på att kolla på SATC.

Vi ska förresten spela teater. Snart så. Som sagt. Syster och jag. Fru L och jag. Det här blir bra. Manus och sånt. Läser vi nu. Betonar. Och springer på garderoben. Och klär på. Inte oss eller varandra.
A + B = Brunt. Kan du fundera på. ♥

Jo, såhär va. När jag, som nu, har skaffat mig lite ryggvärk och mest kan sitta still så inventerarjag mapparna i Mina bilder. Jag vet inte vart jag hittat alla. Men mycket är fint. Och så vill jag bo. Fint.

Hejhej! Min K har vart här i en liten vecka eller så. En liten vecka åtta. Som har handlat om namn. TorstenMonikaFrancoiseFiaOlleJanneAstridLisaMånsAlfredYlleAlfonsPelleIrisViola-
BettyochBatman. Och mycket annat och jag har trivts tokigt bra med allt. Särsilt med K. Annars har jag. Jag har fått en roll i "Öppna, det är mor" och hunnit vara arbetslös i två dagar. Jag har tagit på mig kalashatt för ettåring som nittioåring. Jag har haft det så gött, så gött och gått i en personlig liten konkurs och. Blivit fetruinerad av elräkningen, som denna månaden var ungefär lika hög som lägenhetshyran.
Jag målar med brun färg på duk och syr lite i en blå klänning som ska bli mindre. Och blåare. Så småningom.
Ungefär så. Förflöt vecka åtta.

JagvillsåotroligtjävlansgärnavetaminrolltillSommarteatern. Gah. Nu. Tack. ♥