Jag är lite dagenefterpremiär idag. Kroppstrött och med nymålade naglar. Hem till gården på teve. Klassiskt.

Vi vibrerade fram hela dagen igår. Av nervositet. Och av kaffe.
Jag lät väckarklockan sova länge. Jag ville vila ut inför kvällen, sova tills jag vakna av mig själv. Jag vaknade klockan åtta, sommartid. Vintertid klockan sju. Jag verklighetsvägrade i några timmar. Liggande under täcket i bara flanellen.
Vi vibrerade nervös till Chrillan vid lagom lunchtid för premiärtoastbrunch. Lyckat. Jag fick kaffe och hjärta. Och konstnären kom med tåget. Nervklumpen i magen växte. Vi vibrerade och köpte nagellack och trekilo grahamsmjöl. Konstnären misstänkte ingenting.

På teatern riktade vi ljuset och strödde damm över hela govet. Gick till sminket. Värmde upp. Tog scenen. Mitt hjärta bultade. Klappade så det gjorde ont när publiken tog plats och jag tänkte att nu dör jag och att alla i salongen måste märka hur skjortbröstet hoppar och hur händerna skakar.
Vivekas ljuva toner inledde föreställningen och sen minns jag inte mer. Vi dansade bort från replikerna och sedan dansade vi tillbaka igen. Smidigt. Ingen märkte. Jag skrattade bort en pytteliten passage. Det var fel. A hade aldrig skrattat. Men ingen märkte. Vi ljög för publiken. Att det skulle vara så.
Fadern gjorde entré. Bejublad. Och sen var det väl i princip över. Applåder. Applåderapplåder. Ungefär då såg jag hur mycket folk som faktiskt var där. Vi fick blomma i kruka och kindpussar. Nina och Regpe var nog nöjdast ändå. Povel var fortfarande dimmig efteråt.
Succé. Och tillhörande succéöl på vindstilla Harrys. Tack P för nachos och guachamole.
Och jag hade vårkappan på mig och kände mig så fin. Nu önskar jag en svart halsduk.
Kyss. ♥