Kanske en resa till klagomuren?

Hej. Hej.
Det är svårt att sova. Jag lyssnar på Tintin i Kongo.
Jag väntar på sms, även om jag vet att de aldrig kommer komma, och tycker det är skit att så mycket hänger på andra. Andra som jag inte alls känner eller träffar. Men vilkas beslut ändå indirekt påverkar vad jag gör längre fram i veckan. Och antagligen vad andra kommer tycka om mig.
Och allt bara för att jag tycks höra bara det jag vill höra.
Det är nästan lika krångligt som det låter och jag vet inte. Det är så tomt. Och ändå så mycket här. Men mest tomt. Känns som att jag inte har nånting. Men ändå är det för mycket. Så otroligt mycket och. Jag får inte ihop det.
Jag har en hårfärg jag heller inte får ihop. Begriper mig på. Om jag tycker om eller ej. Jag vet liksom inte.
Jag måste städa upp. Inuti och utanpå. Det är så mycket nu. Och egentligen har jag liksom just ingenting.
Och jag hade verkligen behövt sova.

Jag tror att jag har träffat Johan.
Och K är det finaste jag vet. Förlåt att jag stressar. Men det är inte så lätt för mig heller. Fan. ♥