Ni vet. När man vart liten och skulle tälta och man gladde sig så. Och äntligenäntligen! Äntligen när luftmadrassen. Efter timmar av ett enda par lågstadiebarnsarmars klena pumpande. Låg inbjudande framför en och man fick krypa ner och somna. Äntligen! Då. Dådå. Pös luften ur. Och man undrade vad som hände. Och då vart det liksom för mörkt för att börja om. För sent. Och man fick liksom inse sitt öde och nöja sig med skrynklig lufttom gummiduk att försöka sova på. Och det gjorde lite ont i hjärtat.

Så känns det nu. Jag är tom på luft och kan inte sova. ♥