Idag ligger jag på sofflocket med vattniga ögon. Lyssnar på en ljudbok med ena katten i armhålan. Stundom ser jag lite teve. Jag gillar Sveriges skönaste familjer. Dom är. Sköna. Som titeln utlovar. Jag älskar åttabarnskulturellafamiljen (vad heter de nu igen). Så fint och lekfullt och charmigt vimsigt så man kan bara le. Och tänka litelitegrann att så skulle man ha det. Inte åtta ungar, tok heller, men ni fattar. Jag tycker det ska va så ungefär. Glädje och man ska ges modet att vara den man vill vara. Det borde vara standard att lära sina ungar. Det och alla männskors likavärde. Antar jag. Det minsta man kan göra liksom. Och att försöka leva som man lär dessutom. Att själv ha mod. Och kul. Ha kul.
Jag ser teve och bläddrar bland bloggar. Letar inspiration. Hittills är jag inspirerad att skaffa svarta taklampsladdar och en ohängd liten kattunge. Bunkra upp med fint gammalt julpynt (komihåg ta med loppispynt och kökskrok hem från morochfars) och att döpa barn till Lillo, Torsten och Solsken.
Och mycket mer.
Nu ska jag köpa andra kattens kärlek med laxpålägg.