Idag var jag nära tårarna. När ska precis allt sluta gå mig emot? Jag sliter mitt hår. Det är så mycket. Och alla bara ändrar sig. Jag är bra på att planera. Men det är ju skitsamma. När det man behöver veta. Och alla beslut som inte är mina. När man får veta allt sånt i sista minuten. Jag kommer sitta i skiten. Minns ingen att jag inte har hela dygn att tillgå?
Jag har lagt mina skissblock och inspirationsmappar i en låda. Jag har vinkat av min vision. Jag vill inte se. Det scenografiska konceptet är ganska mördat. Ty. I tisdags byggde vi om scenografin. Och färgsättningen. Turkos mja... Och kostymen blir inte heller. Inte som jag ville. Kläder görs liksom inte i mina skådespelares storlekar. Och färghandeln med rabattavtal. Har flyttat ur stan dit ens bussar knappast går. Tack för den. (Det var ungefär här jag grät.) Imorn ska jag börja måla. Ungefär en vecka senare än planerat.

Ja, jag gnäller och suckar. Men det var inte det här jag skrev på. Jag räcker inte till. Jag förväntas göra underverk helt utan resurser. Typ förvandla vatten till vin. Jag är Jesus.