I fredags dog två personer. Mitt i maten. Förgiftning. Det var förstås meningen att de skulle dö. Annars hade vi ju inte suttit där och ätit. Det hade ju liksom inte vart nån sport annars. Vi åt och åt för det var då mycket mera mat än mord och köttmaten såg godare ut än kaninmaten. Tyvärr, men som vanligt antar jag.
Undrar om moderna kockar är lite rädda för vegetarianer? Det verkar då alltid som de står handfallna och smått överrumplade när man kliver in på restaurang. Som om de stod rådlösa och inte visste hur man tillagar grönsakskost som inte smakar bajs. Till slut ger jag upp och kan tänka mig nån liten fiskstjärt om det inte finns nåt annat. Och då pustar dom ut. Och stryker svetten ur pannan.
Maskeradmordet på Ortholmen alltså. Mord mitt i maten. Tja, det är ett bra koncept. Och underhållande teater. För lite teater, för mycket mat. Och för högt pris. Annars så. Vi var där för att se på våra vänner. Om inte hade vi nog inte gått. Ganska fin historia och en del skådisar värmde magen med positiva överaskningar. Och jag hade visst rätt mördare, jag var helt enkelt smartare. Ett steg före regissören. Konstnären gissade också rätt mördare. Även om vi inte gissade samma...
Nåja. En fin kväll med fina människor. Tack så mycket, Konstnärsmamman och Konstnärspappan.
Med undantag för sepefulla firmakalaset vid bordet framför, med tillhörande överbarnslig gubbe som väl fick för lite uppmärksamhet och kände sig nödtvungen att göra sig lustig över allt som pågick på scen.

Och jag blev såklart ännu mer sugen på ett eget mysterium. Det som funnits i bakhuvudet i säkert fem år.