Jo ni förstår, jag är lite bitter nuförtin. Och jag undrar hur somligt kommer sig.
Varifrån kommer behovet att mästra andra? Att visa upp, förklara att man är. Bättre än andra? Trycka undan de som är pontentiellt (i vilkas ögon och varför i tusan det?) bättre än ensjälv. Är det det man är ute efter? Är det så inisatan viktigt?
Förklara snälla för jag förstår inte. Varför små ord sticks in i sammanhang som inte kräver instick. Sammanhanget hade kunnat vara rent kamratligt om man lät bli. Men så läggs ett körsbär på toppen, surt och laddat med ovilja.
Är det nåt en del människor gör som får andra människor att känna det nödvändigt att sätta dom förstnämnda på plats. Visa tillrätta. Inte vara duktig, inte tro att man är nåt eller får vara med. Egentligen. Att man är med på nåder. Och att det är tillåtet att pika och sticka och skratta åt.
Är en del så små i sina egna ögon att de är av nöd tvugna att kasta skit och slå sig för bröstet. Om nån är så som de sku önska vara?
Inte vet jag. Men jag är fan lei åt det. (Låt mig va.) För när jag tröttnar och säger ifrån är det jag som framstår. Som rutten. För kritik tål de inte själva, se.