Jag skriver aldrig om sånt här annars. Men. Idag skriver visst alla om valet.
Bamsesjälen i mig gråter och har ont. Och jag är förbannad. Faktiskt.
SD? Skulle det vara klokt framtidsbeslut? Besviken och förbannad. På att folk inte verkar förstå bättre. Bara orden lindas in tillräckligt mjukt så sväljer man allt med hull och hår. Är det så? Undrar om det var så här det började 1939...
Jag gillar det inte. Och jag gissar att jag måste känna någon som röstat. Högerextremt, rasistiskt. Det gör mig rädd. Samtidigt som jag skäms. Över dom och över att vara från samma ställe som sverigedemokraternas yttersta ansikte. Sölvesborg är nära nog liksom. För nära. (Heja sossarna i Sölvesborg förresten!)

Det är synd. Att vi har fyra blå år framför oss. Det är verkligen synd. För jag hade sett fram emot att jobba längre än två månader i stöten. Jag är kulturarbetare och ung. Kass kombination i dagens arbetslöshetspolitik. Klart man inte slutar leta men. Kanske är jag arbetslös tills jag är tjuguåtta. Man kan inte veta. Oddsen finns ju.

Snälla, röda, fina! Kom tillbaka med pukor och trumpeter och jordskred. Så det blir nån fason på skiten. (Sverige.) Och så att man kanske vågar sätta några ungar till världen. När den tiden kommer.