Hej hej ljusa bakhållskalla vårkväll. Jag är avundsjuk på alla som facebookar om sin aprilsolbränna i statusraden och önskar mig i hemlighet en lagom ranglig bänk att dricka elvakaffe på på gården. I solen så klart. Annars ingen mening.
Och så får vi nya grannar. Jag sätter guldkant på Hertigen av Buckingham och blir pekad på genom fönstret. Värden visar runt sällskap på löpande band och jag känner mig som aporna på Skansen (eller kanske "skådespelarna på Vinkelgatan" då...) flera gånger om dagen. Och Polisen sa likadant han.
Men nya grannar blir nog bra, kanske slutar schlagerbasen dunka från nollsex till kanske åtta om mornarna. Konstnären jobbar till ungefär tio om somliga vardagkvällar. Hur kul är det då att vakna till en smyg-autotunadkille somvillblipopulär somvillvapopulär närhanärpopulär såärhanpoplär på frikkin repeat i timtal. Jag överdriver inte. För jag vaknar alltid och det är lögn i helvete att somna om.

Och så stressas det till affischfotograferingen såklart. Som förväntat. Det är ju tusan att man ska vara hurmångasomhelst musketörshattar kort, varför måste promt huvudena synas?