Jag vaknar halvsju idag. På midsommardagen och blir lite ledsen för att jag inte kan sova ut när jag får. Inte varmt eller trångt fastän. Vi sover två i en hundratjugisäng. "Det går an när man är ung" säger de. (Och jag förstår inte riktigt vad som menas, för man är väl ung så länge man själv bestämmer att man är. Det.)
Blåklinten har slagit ut under natten. Så dags. Jag ville ha dom i håret igår.
Ve så trött men glad ändå ligger jag kvar i sängen. Med katten på magen, kind mot kind och svagt snusande. Då gör det inget att inte jag sover.
Och så går jag tillslut upp och tittar på klockan tills den blir tolv och man kan beställa hamboajare på bästa stället. Jag är vansinnigt hungrig.
Klockan elva ska jag lyssna på p1. Bessman och Astrid med folktoner och medeltida midsommarballader. Konsert i Alsmundsryd, vari resandefolkskulturen blomstrat i alla tider och varifrån jagsjälv stammar.
Och så ska jag andas in blåklinten igen och vänta på att Konstnären vaknar till.

Nuförtin drömmer jag om Tunisien, Marocko och Turkiet.

Sömnlös. Gråttrött. Hennatatuerad. Nytvättat. Tunghuvud. Strass. Koncentration. Fryser. Tidsslöseri. Symaskinshets. Strykjärnsbränna. Hemlängtan. Sötkatt. Skapell. Guld. Pappan. Handla. Blåklint. Torskmiddag. Myskatt. Åtta. Konstnären. Tröttsatan. Mamman. Amen.
Imorn är det midsommar.

Jag tar in rosor från gården och ger blanka fan i om man får, det finns ju hundra till på busken. Så blandar jag jordgubbsaft (fast jag egentligen önskar mig bubblande eller rosa vin i kartong) och längtar lite efter det som kommer efter premiärföreställningen. (Hej föreställningsmånad!) Lägger upp tröttonda ben, streamar dagens Hem till gården och kan inte låta bli att känna mig litelite ledig.
Vi har för tusan målat scenen idag, hela scenen, allt som hittills är byggt är nu också målat. Mina armar och ben är prickiga av grå lasyr.
Jag tror sommarens bästa repetition var idag. Då vi gick vår väg från scen en stund och bara pratade om det som inte syns. Svarta änkan fick bli lite mänsklig och Robert har lärt mig att landa.
Ikväll ska jag göra klart den dära hatten som inte ville bli större, det får liksom vara så länge den passar. Och så ska jag fundera ut. Var i manus man bäst ser spöket av älskade Athos de Fere.

Och till den som undrar vad allt handlar om. Biljetter här.

Strykjärnet knäpper i köket. Klockan tolvtjugo. Och jag önskar jag slapp klumpen i magen och att jag kände hur nyponroser luktar. Just nu. Det är nog den finaste doften. Doft är egentligen ett av mina fulord, det låter äckligt. Väldoftande är ännu värre.
Och jag tröttbabblar, jobbar alldeles för sent. På min lediga dag. Timmarna räcker inte till och kollegan har blivit sjuk.

Jag tar isär en hatt, klipper upp tre timmars sömnadarbete, för att försöka höja kullen. Ångar, drar nagelbanden blöder. Och ingenting händer. Som om det vägrar samarbeta. Jag ska gråta innan jag somnar.

Vi leker i soffan, katten och jag, tills en utav oss tvärsomnar.
Jag hemma idag hos kisse och får inte mycket gjort, känns det. Tiden tar slut alltför fort. Skomakaren och färghandeln. Det är väl det. På min lediga dag. Mja, inte helt ledig. Jag jobbar ju.
Annars tvättar vi badlakan, bjuder Tles på kaffe som tack för kärleksmumsen och killar pelargonerna under hakan. Jag försöker på upp livsglädjen hos födelsedagsVeronikan från mamman och pappan, den vackra som ser ut som hälften pelargon hälften viol. Jag antar att man får fjäska för fröken.

Och så fönstershoppar jag böcker och film. Nåt kul måste man göra med skatteåterbäringen. Som vanligt köper jag inget. Jag spenderar bara om nån annan säger att jag får, fastän jag egentligen inte alls behöver godkännande. Man blir kanske knasig av att ha det knapert.

Jag har massiva sovsäckar under ögonen Mitt huvud värker och jag tröttgråter hemligt på jobbet. Kollegan tar lediga dagar och jag jobbar massor som följd. På måndag tänker jag inte gå utanför blå ytterdörren. Jag tänker sova och se på film före frukost och jag tänker inte jobba alls. Det är min tur att få en ledig dag. Och så ska jag köpa mig en present.

Åsknatt och kvavt. Och jag vaknar av att en liten och skrämd kisse välter järnljusstakarna i vardagsrumsgolvet. Kvart över fem eller sådant. Vi går upp, Monika och jag och dricker te och ser Änglagård. Vi kom inte mycket längre än till förtexterna igår.
Hyresvärden rensar upp på parkeringen idag, två års djungelogräs ska bort. Inga bilar får stå på hela långa dan. Och avgrundshålet som blivit i gatstenen på gården efter tjällossningen var där en reflexklädd man och sparkade lite i idag. Och uteplatsen som värden vill bygga åt nya grannarna, som redan har egen balkong - mycket vill ha mer, är uppe för tvist igen. Jag ger mig fan inte, uteplatsen kan gärna va nån annanstans, om den ens måste finnas. Men icket som det tydligen är tänkt nu, mittemot vår dörr med löjligt god insyn in i lägenheten. Man ser hallen och genom den toan, köket och vidare in i halva vardagsrummet. Och där ska vi sittai köket om sommarkvällarna, som apor på Skansen till allmän beskådning och inte ens kunna öppna ett fönster utan att känna att man inte är privat hemma. Jo tjena.
Ni kan sätta upp ett vindskydd från jem&fix mot insynen, sa värden. Kan man kanske. Men varför skulle vi göra det, vi som inte nån uteplats vill ha... Men kan man inte känna sig bekväm i mitt eget bo så flyttar vi ju. Så enkelt.
Och så har studentsångerna börja ljuda mellan husen, champagnefyllna och rosslande sorl stiger mot kritvit himmel. Det låter lite som hemmamatch i Malmö (åh, Malmö!), då klacken hörs ända till Möllan. Bara det inte börjar regna, tänker jag och bestämmer mig för att skaffa hem The way we were. En filmklassiker jag har en stark känsla av att jag kommer älska. Precis som Carrie Bradshaw.

Strykjärnsånga, Änglagård och kaffet på spisen, så låter min morgon. Och fastän jag duschade igår har jag gråprickiga ben.
Mannskapet laserade scenen igår, bara golven föstås och redan samma kväll var det koreografirep. Kladdigt om föttera, sa dom. Undrar hur det ser ut idag.
Det är kort om tid till allt nu förtin. Inget hinns ordentligt. Speciellt lilla kisse. Och det är väldigt synd. Jag ligger bakom med hattarna och jag är fan inte nöjd med hur Milady dör och jag vill repa med dom det berör, maken och regissörn,  utan att andra lägger sig i.
Men om man bortser från hur den stenen är att bära. Så är det en underbar morgon.