Åsknatt och kvavt. Och jag vaknar av att en liten och skrämd kisse välter järnljusstakarna i vardagsrumsgolvet. Kvart över fem eller sådant. Vi går upp, Monika och jag och dricker te och ser Änglagård. Vi kom inte mycket längre än till förtexterna igår.
Hyresvärden rensar upp på parkeringen idag, två års djungelogräs ska bort. Inga bilar får stå på hela långa dan. Och avgrundshålet som blivit i gatstenen på gården efter tjällossningen var där en reflexklädd man och sparkade lite i idag. Och uteplatsen som värden vill bygga åt nya grannarna, som redan har egen balkong - mycket vill ha mer, är uppe för tvist igen. Jag ger mig fan inte, uteplatsen kan gärna va nån annanstans, om den ens måste finnas. Men icket som det tydligen är tänkt nu, mittemot vår dörr med löjligt god insyn in i lägenheten. Man ser hallen och genom den toan, köket och vidare in i halva vardagsrummet. Och där ska vi sittai köket om sommarkvällarna, som apor på Skansen till allmän beskådning och inte ens kunna öppna ett fönster utan att känna att man inte är privat hemma. Jo tjena.
Ni kan sätta upp ett vindskydd från jem&fix mot insynen, sa värden. Kan man kanske. Men varför skulle vi göra det, vi som inte nån uteplats vill ha... Men kan man inte känna sig bekväm i mitt eget bo så flyttar vi ju. Så enkelt.
Och så har studentsångerna börja ljuda mellan husen, champagnefyllna och rosslande sorl stiger mot kritvit himmel. Det låter lite som hemmamatch i Malmö (åh, Malmö!), då klacken hörs ända till Möllan. Bara det inte börjar regna, tänker jag och bestämmer mig för att skaffa hem The way we were. En filmklassiker jag har en stark känsla av att jag kommer älska. Precis som Carrie Bradshaw.