Strykjärnet knäpper i köket. Klockan tolvtjugo. Och jag önskar jag slapp klumpen i magen och att jag kände hur nyponroser luktar. Just nu. Det är nog den finaste doften. Doft är egentligen ett av mina fulord, det låter äckligt. Väldoftande är ännu värre.
Och jag tröttbabblar, jobbar alldeles för sent. På min lediga dag. Timmarna räcker inte till och kollegan har blivit sjuk.

Jag tar isär en hatt, klipper upp tre timmars sömnadarbete, för att försöka höja kullen. Ångar, drar nagelbanden blöder. Och ingenting händer. Som om det vägrar samarbeta. Jag ska gråta innan jag somnar.