Igår. Det var Valborgsmässoafton och eldningsförbud.
Vi bygger en teater på en ö i ett hamninlopp. Människor är så fina. Som ger dagar av sitt liv till att kånka slita och ånga i solen. Och nog stämmer det att hjältar är osynliga, de plötsligt bara finns och ställer upp. De som man väntat sig, de som snackar om att de är med och har andan, dom såg vi tusan inte röken av.
Inte för att vi inte klarade oss ändå. Antagligen bättre än annars, ty idag på första maj ståndar trehundratiomannaläktaren hög i morgonljus. Så snabbt har vi aldrig byggt förut. Den blev färdig omkring trefikat igår och det var värt varenda blodig knoge.
Sommaren intog Kastellet så det sjöng mellan murarna. Mina öron brinner av solbränna och bihåla och öga av sveda. Jag har all Kastellholmens pollen i mitt andningssystem och jag nyser, gråter och rosslar. Och kanske lite feber?
På Valborgsfirandet, utan eld men med brankårens grilltunna, frös jag och önskade att jag kunde krypa så långt in i mitt eget skinn som bara vore möjligt. Vi åt våra korvar gick hem tidigt, Konstnären och jag. Då utomstående strömmade till och de självutnämnda lekledarna såg skaran som sitt världsansvar, då smet vi hem i småstadsnatten och såg dålig teve och åt chips med kisse tills vi somnade. Det är mer min melodi.