Begravningen var i onsdags och fin. Och alldeles för nära och verklig. Församlingshemmet är så litet jag. Kunde nuddat kistan med foten om jag bara sträckte ut benet. Tryggt men läskigt. Du vet, när det sorgliga kommer så nära att det inte hjälper att blunda och man gråter lika mycket ur ögonen och näsan och hjärtat samtidigt. Och jag dog lite jag med när herrarna i höga svarta hattar bar ut henne i snövita världen. Kanske det vackraste jag sett. Och vi stod vid graven längelänge. Efteråt. Och jag förkylde mig i alldeles för tunna ullstrumpbyxer. (Köpta i panik).