Om hålet, gropen

Jag har inte gått in i nån vägg eller så. Kanske mer ett hål, en grop, en djup och utan ljus och just nu har jag egentligen ingen lust att komma upp. Jag vill stanna och mest sova. Och låtas vara.
När man var liten försvann monstren om man blundade tillräckligt hårt. Det gills nog inte längre. Jag blir håglös. Och vill gå hem fastän jag är hemma.
Jag är gladast när Konstnären är hemma. Och katten är mammig. Det är rätt fint.
Jag hänvisar till tidigare inlägg och konstaterar att det är lätt att vara efterklok. Klumpen i magen är större än någonsin. Det får gärna bli augusti nu, då är det över.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0