Om hålet, gropen

När man var liten försvann monstren om man blundade tillräckligt hårt. Det gills nog inte längre. Jag blir håglös. Och vill gå hem fastän jag är hemma.
Jag är gladast när Konstnären är hemma. Och katten är mammig. Det är rätt fint.
Jag hänvisar till tidigare inlägg och konstaterar att det är lätt att vara efterklok. Klumpen i magen är större än någonsin. Det får gärna bli augusti nu, då är det över.
Kommentarer
Trackback