Jag har inbakad fläta och linnekjol. Vi gick en runda och fikade. Jag köpte halva staden. Idag kändes det som så. Slutetpåsommar-rean. Nya hela nattkläder och skolstartskofta. Braatthameninteviktigt.

Jahadutack. Halsont, feber och tre vrålföreställningar före nästa ledighet.

Förutom att jag på fyra månader jobbat mer än överkomligt i en livstid och att fina människor strör tvivel som pollen och att inte lika fina tvingar sig på som humördödande iglar. Förutom. Så är det sommar nu den började för nån dag sen, med eller utan väder. Symaskinen är lagad och jag har köpt en overlock och vill bara vara ifred och sy och läsa och vara obehövd. Och försöker att inte släppa in någon annan än Konstnären. Det blir bättre och jag blir gladare av. Det mesta.

Dör onödighetsdöden över att jag åkte hem tidigt från skolan. För att sitta i ateljén och dricka kaffe med Konstnären och sy färdigt den dära fjärdedelen av Drottningskruden. Inte blev det så. Konstnären är kvar på teatern och min skruttmaskin syr inte alls inte framåt eller inte med stygn iallafall. Jag är frustrerad. Minst sagt. Så nu tänker jag drika fruktsoda med sugrör och sura ett slag.

Jag har inte gått in i nån vägg eller så. Kanske mer ett hål, en grop, en djup och utan ljus och just nu har jag egentligen ingen lust att komma upp. Jag vill stanna och mest sova. Och låtas vara.

Jag vet inte jag. Vart dagarna och orken tar vägen. Jag skulle till skolan idag fastän. Det är lediga dagen idag, men. Det föll väl ur hågen. Jobbar med det jag kan hemma. Smockar och sprättar och ångrar och smockar igen. Smocka shorts på improvisation är ett helvete. Men det vart ju tanken med dem från början så. Nu blir det smock. Och nagelbanden blöder litet på svart viscose. Syns ju inte tacka gudarna.

Jag försöker fota regnvåt försommargård från tretrapperfönster och Kisse ställer sig i helt vägen. Ingenannanbarajagihelavärlden-fas.

En gång i vintras tog det stopp och sedan var det bara så. Pausen faktum. Det händer så mycket och det går så fort och jag är inte den som började skriva. Det var en annan jag. Inte slutar jag heller.Men kommer förbi mer sällan. Det kommer en ny tid. När världen snurrar lite saktare och jag har slutat upp med att springa runtrunt ochbara se allt vad jag inte gör och ha dåligt samvete för det. Istället för att räkna resultaten. Typist jag.

Tänk att gamla vänner går och får barn utan att man ens visste om havandet. Vi fick veta på facebook och Konstnären ramlade av stolen av häpnad och lycka.

Begravningen var i onsdags och fin. Och alldeles för nära och verklig. Församlingshemmet är så litet jag. Kunde nuddat kistan med foten om jag bara sträckte ut benet. Tryggt men läskigt. Du vet, när det sorgliga kommer så nära att det inte hjälper att blunda och man gråter lika mycket ur ögonen och näsan och hjärtat samtidigt. Och jag dog lite jag med när herrarna i höga svarta hattar bar ut henne i snövita världen. Kanske det vackraste jag sett. Och vi stod vid graven längelänge. Efteråt. Och jag förkylde mig i alldeles för tunna ullstrumpbyxer. (Köpta i panik).

Jag går vilse i allt man måste kunna om trikåsömnad och vilse i mina egna sömnpåsar under ögonen och stickar om stickningen tre gånger på en eftermiddag. Jag kan inte koncentrera mig alls. Skolkar från skolan idag. Giltig anledning. Sorgen. Sorgen när någon man tycker om inte finns nåt mer. Som trycker en neråt, tillbaka ner i soffan när man tänkt resa sig från frukosten och hinna till. Dit man ska. Jag orkade inte idag. Jag behöver vara måstenfri i några dagar.

Min Motwn Christmas-skiva har fått konkurrens. Och så har jag lagt paket på brevlådan idag.

Jag skriver sällan. Jag önskar att min blogg också hade irriterande övernaturligt otvungna Sköna Hem-bilder på mitt idylliska adventspyntade hem, med alla de där tusen juleljusen och knäcklyckliga barn (jag har inte ens några) och allt det där andra. Jag tror inte på att folk har det så hemma. Men jag önskar lite att det fick vara sant. Här hemma bor ryamattan från helvetet som spyr ludd över våra chica trägolv så att det aldrig ser det minsta städat ut. Och så luktar det grillat hela tiden ty elemtenten dör ett etter ett och vi får värma oss bäst vi kan med kakelugnarna. Och ja just det, det läcker vatten från taket också. Framför spisen asit happens.
Har jag sagt att vi ska flytta? Det är det enda jag pratar om nu för tiden. I klassen säger de det. Och jag vet jag tjatar förlåt. Men jag längtar. Oh! Så jag längtar. Och är oförskämt glad i magen över att snart slippa tänka på om handdukarna i badrummet är mögliga än.
Men det är tre månader dit. Så tills dess ska jag läsa Underbara Claras blogg och må dåligt över mitt eget hems tillkortakommanden. Och äta popcorn direkt ur micropåsen.

Tja vad finns att säga. Det finns inga ord nuförtiden. Hos mig händer så mycket och samtidigt nästan ingenting. Jag går i skolan. Textil konst och brukssömnad. Vardag liksom. Och om kvällarna orkar jag nästan ingenting.
En termin är förbi nu. Hösten är förbi och vi blev liksom kvar. Inte fan är det vinter heller. Men snart jul. Och jag firar in det nyblivna jullovet med att vara ensam hemma, sjuk i soffan. Ikväll missar jag julkalenderfesten, den försenade premiärfesten. För jag var där. På scen i levande julkalendern på Karlshamns torg. Spelas onsdagarlördagarsöndagar och är mycket söt för övrigt. På onsdagen gick jag lucia. I just julkalendern och i ett saftigt ösregn. Mina tärnor slokade. Bara jag hade elljus. Sedan, senare på kvällen började jag sloka. Feber och sådär.
Och nu ligger jag här. Trött som en spik och försöker sticka rätt på en jävlans sjal. Det blir nog fint, det blir nog fint.

"Jag är inte en skum gubbe", sa han "min sfi-lärare sagt åt mig att pratas med folket jag möter" sa mannen på busshållplatsen. Och så skrattade vi. För han såg inte skum ut. Mest som en vanlig pappa. Som går på folkhögskola. Och så förklarade jag hur man listar ut tidtabellen.

Jag blev erbjuden skjuts från skolan men tog ändå. Bussen kändes som en bra ide. Och så kände jag för promenaden till hållplatsen. Rensa och vila huvudet. Och egentligen var jag väl inte hemma så mycket senare. Och idag somnade jag inte direkt när jag kom hem. Jag gjorde fyr i spisen och bjöd katt på en ostbit och sen satt vi i soffan under filten en lång stund och bara snickrade spellistor på spotify. Och så önskade jag såklart att jag hade den dära fantastiska boken om Lucien Lelong. Min gud.

Jag vet inte vem som tecknat. Vackert är det.

Ingen hade sagt mig att tunnelbanan doftar ljuvlig kokos, tvål och lite kräk. Nästan allt överraskade mig positivt och nästan ingenting var stort eller överväldigande utan förvånansvärt vänligt och enkelt. Och helst skulle vi stannat längre. Om bara kisse följt med.
Vi satt på Rival i timmar och såg Konstnärens tjufemårspresent på Moderna Museet. Och Mefisto på Uppsala Stadsteater med släkten i huvudrollen och fick benen undanslagna. Av hur bra det var. Öl i teaterbarer och drinkar i små södervalv. Och så kaffe i köket med nyaste människan på jorden. Kändes det som. Heja bebisar. Det borde alla ha.
Och så har jag flugit i luften och vandrat i gränder och drömt om den perfekte innegården. Och ångrat alla afrikanska butikker jag aldrig var in i. Hejdå Stockholm.

Strumpstickorna går varma. Och plötsligt fick jag så mycket att göra så jag undrar när jag ens ska hinna känna mig ledig. Det där med höstlov. Min småskoleromantiska sinnebild pyspunkar och jag undrar när jag ska hinna dricka kaffe på gården och när jag ska göra ingenting på det där sättet så att det är värt att njuta av. Jag gör egentligen ingenting just nu. Men mer på det där handlingsförlamade jagvetintevartjagskabörja sättet.

På torsdag far vi till Stockholm en stund. Utan kisse och mattehjärtat är lite fånigt och oroligt. Innan dess ska jag städa och tvätta och se på en ny svart kappa och kanske slakta en annan och kanske kanske hinna sy ett par shorts. Och skosnören måste jag köpa.