Om ledigheten

Jag är ledig förresten. Sommarteatersagan är all. För i år. Och mer än så vill jag inte prata om ett. Det har aldrig vart så tungt och kärvigt som i år. Nuff said som sagt.
Jag gör inte mycket alls om dagarna jag stickar men syr inget alls. Jag hade mycket att sy i sommar. Men tydligtvis ingen lust. För varmt i ateljeen skyller jag på. Men ärligt vet jag nog inte vart jag ska börja, för mycket ideer och överväldigar mig själv. Typ.
Jag har ingen ork fastän jag borde sprudla. Äntligen ledig liksom. Jag är inte frisk än och ärligt talat orolig för min röst. Den som försvann i somras och som jag behandlade med kortison. Jag hostar fortfarande fram små gröna utomjordingar. Det är lite bråttom med att hinna vara ledig och fågelfri.
Om en vecka börjar skolan.

Om att skrapa triss och att inte bo på landet

Jag har inbakad fläta och linnekjol. Vi gick en runda och fikade. Jag köpte halva staden. Idag kändes det som så. Slutetpåsommar-rean. Nya hela nattkläder och skolstartskofta. Braatthameninteviktigt.
Och så köpte vi en triss-lott.
Om vi blir rika tar vi körkort och reser bort och betalar livsskulden till se-ess-enn och sparar resten sen. Jo jo.
Jag saknar ett lantställe. Jag har många landet kläder men inte något land att flytta till på sommaren. Med tystnaden och en sjö runt knuten. Eller grusvägskröken. Lyssna på mig va. Som om jag vore stadsbo. Hamnstaden är knappast stor. Vi ser bokskogen från vardagsrummet och havet från takfönstret i ateljeen. Inte bor vi i storstaden. Inte är landet "landet" jämfört med hur vi annars bor.
Oscar Danielsson på Malmefestivalen. Beslutsångest.

Om skavet

Jahadutack. Halsont, feber och tre vrålföreställningar före nästa ledighet.

Om vad övrigt är

Förutom att jag på fyra månader jobbat mer än överkomligt i en livstid och att fina människor strör tvivel som pollen och att inte lika fina tvingar sig på som humördödande iglar. Förutom. Så är det sommar nu den började för nån dag sen, med eller utan väder. Symaskinen är lagad och jag har köpt en overlock och vill bara vara ifred och sy och läsa och vara obehövd. Och försöker att inte släppa in någon annan än Konstnären. Det blir bättre och jag blir gladare av. Det mesta.

Om livet efter, fast undertiden

Det är över, skulle jag kunna säg. Premiären har varit. Nitton föreställningar kvar. Eller om det var sjutton.
Det handlar om relationer. Det där med teater. Människor som möts och så händer det saker hoppningsvis intressanta saker. Nu spelar vi sommarteater. Ett stort shabrak med många skådespelare. Jag har två eller högst fyra med mig och vi driver. Driver halva maskineriet. Och jag tyr mig till dom som vore de  mina bröder. Och dom till mig. Och  det  är så fint med undantag för otroligt underligt (ochnäranästanfel) ibland och jag undrar vad skådespelarnas möten varandra i skådespelet ibland gör med skådespelaren själv. För nåt är det och emellanåt undrans vad folk håller på med egentligen.
Det är över, skulle jag kunna säg. Premiären har varit. Nitton föreställningar kvar. Eller om det var sjutton.
Det handlar om relationer. Det där med teater. Människor som möts och så händer det saker hoppningsvis intressanta saker. Nu spelar vi sommarteater. Ett stort shabrak med många skådespelare. Jag har två eller högst fyra med mig och vi driver. Driver halva maskineriet. Och jag tyr mig till dom som vore de  mina bröder. Och dom till mig. Och det är så världens fint med undantag för otroligt underligt (ochnäranästanfel) ibland och jag undrar vad skådespelarnas möten varandra i skådespelet ibland gör med skådespelaren själv. För nåt är det och emellanåt undrans vad folk håller på med egentligen.
Men jag säger inget för jag tänker att nånstans kan det kan så lätt bli så fel. Och låter det vara konstigt pirr i magen med vissa. För det får gå över av sig självt.
Konsten är lång och tålig, sommaren är kort och otålig. Eller hur det var han skrev.

Om döden

Dör onödighetsdöden över att jag åkte hem tidigt från skolan. För att sitta i ateljén och dricka kaffe med Konstnären och sy färdigt den dära fjärdedelen av Drottningskruden. Inte blev det så. Konstnären är kvar på teatern och min skruttmaskin syr inte alls inte framåt eller inte med stygn iallafall. Jag är frustrerad. Minst sagt. Så nu tänker jag drika fruktsoda med sugrör och sura ett slag.

Om hålet, gropen

Jag har inte gått in i nån vägg eller så. Kanske mer ett hål, en grop, en djup och utan ljus och just nu har jag egentligen ingen lust att komma upp. Jag vill stanna och mest sova. Och låtas vara.
När man var liten försvann monstren om man blundade tillräckligt hårt. Det gills nog inte längre. Jag blir håglös. Och vill gå hem fastän jag är hemma.
Jag är gladast när Konstnären är hemma. Och katten är mammig. Det är rätt fint.
Jag hänvisar till tidigare inlägg och konstaterar att det är lätt att vara efterklok. Klumpen i magen är större än någonsin. Det får gärna bli augusti nu, då är det över.

Om smock och kaffe utan mjölk

Jag vet inte jag. Vart dagarna och orken tar vägen. Jag skulle till skolan idag fastän. Det är lediga dagen idag, men. Det föll väl ur hågen. Jobbar med det jag kan hemma. Smockar och sprättar och ångrar och smockar igen. Smocka shorts på improvisation är ett helvete. Men det vart ju tanken med dem från början så. Nu blir det smock. Och nagelbanden blöder litet på svart viscose. Syns ju inte tacka gudarna.
Jag syr förresten i vår nya ateljé, kom se, den som är nyfiken. Konstnären räddade sågbockar från döden på teaterns gamla snickeri. Och så blev de där bockar skrivbordsben i vår ateljé. Som vackert på nåt vis. Nu när Panncentralen lägg ner.
Nu skrev jag inget om det där kaffet. Det va äckligt iallafall.

Om rosorna och spöket på Tjärö

Jag försöker fota regnvåt försommargård från tretrapperfönster och Kisse ställer sig i helt vägen. Ingenannanbarajagihelavärlden-fas.

Kissen gåri förstora skor och provar Aslans fötter. De står på tork mot vardagsrumselementet. Jag klär skor till sommarens Kastellteater. Medlejonpälsblandannat. För den som inte förstod.
Det doftar rosor inomhus. Flera sorters som jag fått i födelsedagspresent och Konstnären fått i premiärgåva. Han är spöke på Tjärö maj ut. Med lön och allt somliga har det bra.
Utanför fönstren låter det fotboll. Pytteröster lyckliga små. Fint det.
Och jag fönstershoppar klänningar från tidigt sextiotal och önskar mig tyger från samma tid. Och inspirationen. Till den där elden jag skulle vilja leka med till förhösten. Den växer.

Om hur det blev såhär och om att jag fortfarande finns

En gång i vintras tog det stopp och sedan var det bara så. Pausen faktum. Det händer så mycket och det går så fort och jag är inte den som började skriva. Det var en annan jag. Inte slutar jag heller.Men kommer förbi mer sällan. Det kommer en ny tid. När världen snurrar lite saktare och jag har slutat upp med att springa runtrunt ochbara se allt vad jag inte gör och ha dåligt samvete för det. Istället för att räkna resultaten. Typist jag.
Jag överger inte jag. Prioriterar. Sova och Kissen.
Håll tummen så länge. Att sommarteatern ror iland i år också. Och att jag har en skola att komma tillbaka till till hösten. Att jag får Leka med elden, nu när det andra inte blev.
Och tack snälla rara T för boken. Jag ska läsa den under täcket med sommarregn mot takfönstret och fnissa åt läskigpirret i magen. Jag ska bara jobba undan lite först. Och klappa katten på magen. Först.

Om klumpen i magen

Vi flyttar nu. Vi gör det fan. Och det känns så in i Herregud-i-London bra. Nu ekar det på vinkelgatan. Bara stora möblerna kvar. Sista lasset går på lördag. Helst vill jag att det vore nu. Jag längtar mer till dess än till Kurt kokar skallen-premiären kvällen innan.
Vi har börjat nu förresten, på riktigt. Med Narniaarbetet och kostymerna kommer bli fantastiska. Jag och Clara tog tåget till Viktoria, jobbade som tusan med alla färgscheman och formskisser. Allt är klart för regissörsmötet. Sen gödde Viktoria oss med soppa och semlor och sen åkte vi hem igen. Effektivitet framför allt.
Det här var ju bara roligheter. Klumpen i magen då? Den orsakas av en enda person och den sitter stadigt fast och gör mig illamående. Blotta tanken hemsöker mig som onda andar (benämns vad övrigt är i Narniamanuset som 'Assorted uglies'). Och jag överväger att inte spela i sommar.
Man kan inte säg åt någon att denne inte är önskad och då är det istället jag som får sluta. Det fungerar ju så. Tyvärr. Kanske berättar jag den bakomliggande historien någon gång.
Och ja just det nu kan våren få komma när den vill!

Om alla barnen

Tänk att gamla vänner går och får barn utan att man ens visste om havandet. Vi fick veta på facebook och Konstnären ramlade av stolen av häpnad och lycka.
Och att lika glad som man blir för deras skull  blir man för någon man aldrig sett, förutom på bild, också får barn. Himmel. Grattis iallafall. Och hej Love Vilhelm och Kaj. Hej på er.

Om dagarna som passerat

Begravningen var i onsdags och fin. Och alldeles för nära och verklig. Församlingshemmet är så litet jag. Kunde nuddat kistan med foten om jag bara sträckte ut benet. Tryggt men läskigt. Du vet, när det sorgliga kommer så nära att det inte hjälper att blunda och man gråter lika mycket ur ögonen och näsan och hjärtat samtidigt. Och jag dog lite jag med när herrarna i höga svarta hattar bar ut henne i snövita världen. Kanske det vackraste jag sett. Och vi stod vid graven längelänge. Efteråt. Och jag förkylde mig i alldeles för tunna ullstrumpbyxer. (Köpta i panik).
Feber och slutkörd i två dagar efteråt. Värt det. Jag behövde en lång helg.
Nu packar vi ihop det gamla. Bokstavligen. Och jag sorterar bland grejer och konstaterar. Att jag inte har en enda bild på henne.

Om tulpanerna som sakta vissnar

Jag går vilse i allt man måste kunna om trikåsömnad och vilse i mina egna sömnpåsar under ögonen och stickar om stickningen tre gånger på en eftermiddag. Jag kan inte koncentrera mig alls. Skolkar från skolan idag. Giltig anledning. Sorgen. Sorgen när någon man tycker om inte finns nåt mer. Som trycker en neråt, tillbaka ner i soffan när man tänkt resa sig från frukosten och hinna till. Dit man ska. Jag orkade inte idag. Jag behöver vara måstenfri i några dagar.
Ikväll går jag på smygpremiär. Mina vänner spelar barnteater och ska på turné. Jag log och åt en pizza med några som vet hur det känns. Sen ville jag inte mer. De andra gick till &Vin. Jag gick hem till Kisse och till Irene Huss och vissna tulpaner i iskalla lägenheten på Vinkelgatan.
Jag vill bara flytta. Ut och hem till Lotsen. Jag längtar dit nu. När elementen inte fungerar och varmvattenberedaren får jordkällaren att svämma. Nu har vi varmvatten igen. För en vecka sedan hade vi inte det. Ine ens hjälpligt ljummet. Vem vill koka vatten på spisen för att diska och duscha.
Tulpanerna vissnar sakta i vasen i köket. Man kan se att de varit vackra. Hon också. Vacker och levande. Hej så länge. Just ja, jag skissar på ett eget mönster att trycka tyg med. Jugendblommor vackra. Mönstret ska heta Valborg.

Om She & Him


Min Motwn Christmas-skiva har fått konkurrens. Och så har jag lagt paket på brevlådan idag.

Om hur det är och inte

Jag skriver sällan. Jag önskar att min blogg också hade irriterande övernaturligt otvungna Sköna Hem-bilder på mitt idylliska adventspyntade hem, med alla de där tusen juleljusen och knäcklyckliga barn (jag har inte ens några) och allt det där andra. Jag tror inte på att folk har det så hemma. Men jag önskar lite att det fick vara sant. Här hemma bor ryamattan från helvetet som spyr ludd över våra chica trägolv så att det aldrig ser det minsta städat ut. Och så luktar det grillat hela tiden ty elemtenten dör ett etter ett och vi får värma oss bäst vi kan med kakelugnarna. Och ja just det, det läcker vatten från taket också. Framför spisen asit happens.
Har jag sagt att vi ska flytta? Det är det enda jag pratar om nu för tiden. I klassen säger de det. Och jag vet jag tjatar förlåt. Men jag längtar. Oh! Så jag längtar. Och är oförskämt glad i magen över att snart slippa tänka på om handdukarna i badrummet är mögliga än.
Men det är tre månader dit. Så tills dess ska jag läsa Underbara Claras blogg och må dåligt över mitt eget hems tillkortakommanden. Och äta popcorn direkt ur micropåsen.

Om sloket


Tja vad finns att säga. Det finns inga ord nuförtiden. Hos mig händer så mycket och samtidigt nästan ingenting. Jag går i skolan. Textil konst och brukssömnad. Vardag liksom. Och om kvällarna orkar jag nästan ingenting.
En termin är förbi nu. Hösten är förbi och vi blev liksom kvar. Inte fan är det vinter heller. Men snart jul. Och jag firar in det nyblivna jullovet med att vara ensam hemma, sjuk i soffan. Ikväll missar jag julkalenderfesten, den försenade premiärfesten. För jag var där. På scen i levande julkalendern på Karlshamns torg. Spelas onsdagarlördagarsöndagar och är mycket söt för övrigt. På onsdagen gick jag lucia. I just julkalendern och i ett saftigt ösregn. Mina tärnor slokade. Bara jag hade elljus. Sedan, senare på kvällen började jag sloka. Feber och sådär.
Och nu ligger jag här. Trött som en spik och försöker sticka rätt på en jävlans sjal. Det blir nog fint, det blir nog fint.

Om vägen hem. Omvägen hem.


"Jag är inte en skum gubbe", sa han "min sfi-lärare sagt åt mig att pratas med folket jag möter" sa mannen på busshållplatsen. Och så skrattade vi. För han såg inte skum ut. Mest som en vanlig pappa. Som går på folkhögskola. Och så förklarade jag hur man listar ut tidtabellen.

Jag blev erbjuden skjuts från skolan men tog ändå. Bussen kändes som en bra ide. Och så kände jag för promenaden till hållplatsen. Rensa och vila huvudet. Och egentligen var jag väl inte hemma så mycket senare. Och idag somnade jag inte direkt när jag kom hem. Jag gjorde fyr i spisen och bjöd katt på en ostbit och sen satt vi i soffan under filten en lång stund och bara snickrade spellistor på spotify. Och så önskade jag såklart att jag hade den dära fantastiska boken om Lucien Lelong. Min gud.

Jag vet inte vem som tecknat. Vackert är det.

Om när jag hade lov

Ingen hade sagt mig att tunnelbanan doftar ljuvlig kokos, tvål och lite kräk. Nästan allt överraskade mig positivt och nästan ingenting var stort eller överväldigande utan förvånansvärt vänligt och enkelt. Och helst skulle vi stannat längre. Om bara kisse följt med.
Vi satt på Rival i timmar och såg Konstnärens tjufemårspresent på Moderna Museet. Och Mefisto på Uppsala Stadsteater med släkten i huvudrollen och fick benen undanslagna. Av hur bra det var. Öl i teaterbarer och drinkar i små södervalv. Och så kaffe i köket med nyaste människan på jorden. Kändes det som. Heja bebisar. Det borde alla ha.
Och så har jag flugit i luften och vandrat i gränder och drömt om den perfekte innegården. Och ångrat alla afrikanska butikker jag aldrig var in i. Hejdå Stockholm.

Om en tisdag

Strumpstickorna går varma. Och plötsligt fick jag så mycket att göra så jag undrar när jag ens ska hinna känna mig ledig. Det där med höstlov. Min småskoleromantiska sinnebild pyspunkar och jag undrar när jag ska hinna dricka kaffe på gården och när jag ska göra ingenting på det där sättet så att det är värt att njuta av. Jag gör egentligen ingenting just nu. Men mer på det där handlingsförlamade jagvetintevartjagskabörja sättet.

På torsdag far vi till Stockholm en stund. Utan kisse och mattehjärtat är lite fånigt och oroligt. Innan dess ska jag städa och tvätta och se på en ny svart kappa och kanske slakta en annan och kanske kanske hinna sy ett par shorts. Och skosnören måste jag köpa.

Tidigare inlägg
RSS 2.0