Idag var en sån dag som bara kunde blivit bättre om jag haft en last. Solen hade vart lite varmare, vinden lite smeksammare livet lite ljusare, färgerna lite klarare och kaffet lite godare; A L L T hade nått sin fulländning om jag hade kunnat lägga in en snus. Då hade denna dagen potentiellt varit den bästa i mitt usla barnaliv.
Resten av den potentiellt bästa dagen i mitt usla barnaliv bestod av tacos, Karlbesök, Björnbiltur, MagnusTeVe, Petergodnatt och lång stjärnklar promenad hem.
"Hem till mitt hus, där en katt och en flicka kan bo. Där bland björkarnas blad och blommornas doft kan jag sova i lugn och ro..."
Nej, det kan jag inte, jag kan inte sova, det är därför jag sitter här. Det blir sällan som man tänkt sig. och jag tänker alldeles för ofta. Det är ett faktum. Jag tänker och analyserar och trasslar in mig. Det är en liten finess jag har. När man tänker så bildar man sig en uppfattning, en idé om hur saker hänger ihop och spår sig efter det hur utvecklingen framöver kommer att te sig, givetvis ifrån sin egen synvinkel, man har ofta inte så många fler. När man tänker tar man de fakta man har eller har fått sig givna och bildar sig en uppfattning, en idé utifrån det, Ungefär som med matematik Och ungefär som med matematik, så har jag galet svårt att se vad som är ut och in, sant och falskt, postivt och negativt. Allt hänger på decimalerna.
Jag klurar på ett delikat problem med femtifemtichans att vara positivt. Och femtifemtichans att vara mer eller mindre totalt förödande för min självkänsla. Och det oroar mig. Ge mig ett jävla F A C I T. Ge mig det! ♥