Jag är ledig förresten. Sommarteatersagan är all. För i år. Och mer än så vill jag inte prata om ett. Det har aldrig vart så tungt och kärvigt som i år. Nuff said som sagt.

Jag gör inte mycket alls om dagarna jag stickar men syr inget alls. Jag hade mycket att sy i sommar. Men tydligtvis ingen lust. För varmt i ateljeen skyller jag på. Men ärligt vet jag nog inte vart jag ska börja, för mycket ideer och överväldigar mig själv. Typ.

Jag har ingen ork fastän jag borde sprudla. Äntligen ledig liksom. Jag är inte frisk än och ärligt talat orolig för min röst. Den som försvann i somras och som jag behandlade med kortison. Jag hostar fortfarande fram små gröna utomjordingar. Det är lite bråttom med att hinna vara ledig och fågelfri.

Om en vecka börjar skolan.

Och så köpte vi en triss-lott.

Om vi blir rika tar vi körkort och reser bort och betalar livsskulden till se-ess-enn och sparar resten sen. Jo jo.

Oscar Danielsson på Malmefestivalen. Beslutsångest.

Det är över, skulle jag kunna säg. Premiären har varit. Nitton föreställningar kvar. Eller om det var sjutton.

Det handlar om relationer. Det där med teater. Människor som möts och så händer det saker hoppningsvis intressanta saker. Nu spelar vi sommarteater. Ett stort shabrak med många skådespelare. Jag har två eller högst fyra med mig och vi driver. Driver halva maskineriet. Och jag tyr mig till dom som vore de  mina bröder. Och dom till mig. Och  det  är så fint med undantag för otroligt underligt (ochnäranästanfel) ibland och jag undrar vad skådespelarnas möten varandra i skådespelet ibland gör med skådespelaren själv. För nåt är det och emellanåt undrans vad folk håller på med egentligen.

Det är över, skulle jag kunna säg. Premiären har varit. Nitton föreställningar kvar. Eller om det var sjutton.

Det handlar om relationer. Det där med teater. Människor som möts och så händer det saker hoppningsvis intressanta saker. Nu spelar vi sommarteater. Ett stort shabrak med många skådespelare. Jag har två eller högst fyra med mig och vi driver. Driver halva maskineriet. Och jag tyr mig till dom som vore de  mina bröder. Och dom till mig. Och det är så världens fint med undantag för otroligt underligt (ochnäranästanfel) ibland och jag undrar vad skådespelarnas möten varandra i skådespelet ibland gör med skådespelaren själv. För nåt är det och emellanåt undrans vad folk håller på med egentligen.

Men jag säger inget för jag tänker att nånstans kan det kan så lätt bli så fel. Och låter det vara konstigt pirr i magen med vissa. För det får gå över av sig självt.

När man var liten försvann monstren om man blundade tillräckligt hårt. Det gills nog inte längre. Jag blir håglös. Och vill gå hem fastän jag är hemma.

Jag är gladast när Konstnären är hemma. Och katten är mammig. Det är rätt fint.

Jag hänvisar till tidigare inlägg och konstaterar att det är lätt att vara efterklok. Klumpen i magen är större än någonsin. Det får gärna bli augusti nu, då är det över.

Jag syr förresten i vår nya ateljé, kom se, den som är nyfiken. Konstnären räddade sågbockar från döden på teaterns gamla snickeri. Och så blev de där bockar skrivbordsben i vår ateljé. Som vackert på nåt vis. Nu när Panncentralen lägg ner.

Nu skrev jag inget om det där kaffet. Det va äckligt iallafall.

Jag överger inte jag. Prioriterar. Sova och Kissen.

Håll tummen så länge. Att sommarteatern ror iland i år också. Och att jag har en skola att komma tillbaka till till hösten. Att jag får Leka med elden, nu när det andra inte blev.

Och tack snälla rara T för boken. Jag ska läsa den under täcket med sommarregn mot takfönstret och fnissa åt läskigpirret i magen. Jag ska bara jobba undan lite först. Och klappa katten på magen. Först.

Vi flyttar nu. Vi gör det fan. Och det känns så in i Herregud-i-London bra. Nu ekar det på vinkelgatan. Bara stora möblerna kvar. Sista lasset går på lördag. Helst vill jag att det vore nu. Jag längtar mer till dess än till Kurt kokar skallen-premiären kvällen innan.

Vi har börjat nu förresten, på riktigt. Med Narniaarbetet och kostymerna kommer bli fantastiska. Jag och Clara tog tåget till Viktoria, jobbade som tusan med alla färgscheman och formskisser. Allt är klart för regissörsmötet. Sen gödde Viktoria oss med soppa och semlor och sen åkte vi hem igen. Effektivitet framför allt.

Det här var ju bara roligheter. Klumpen i magen då? Den orsakas av en enda person och den sitter stadigt fast och gör mig illamående. Blotta tanken hemsöker mig som onda andar (benämns vad övrigt är i Narniamanuset som 'Assorted uglies'). Och jag överväger att inte spela i sommar.

Man kan inte säg åt någon att denne inte är önskad och då är det istället jag som får sluta. Det fungerar ju så. Tyvärr. Kanske berättar jag den bakomliggande historien någon gång.

Och ja just det nu kan våren få komma när den vill!

Och att lika glad som man blir för deras skull  blir man för någon man aldrig sett, förutom på bild, också får barn. Himmel. Grattis iallafall. Och hej Love Vilhelm och Kaj. Hej på er.

Feber och slutkörd i två dagar efteråt. Värt det. Jag behövde en lång helg.

Nu packar vi ihop det gamla. Bokstavligen. Och jag sorterar bland grejer och konstaterar. Att jag inte har en enda bild på henne.

Ikväll går jag på smygpremiär. Mina vänner spelar barnteater och ska på turné. Jag log och åt en pizza med några som vet hur det känns. Sen ville jag inte mer. De andra gick till &Vin. Jag gick hem till Kisse och till Irene Huss och vissna tulpaner i iskalla lägenheten på Vinkelgatan.

Jag vill bara flytta. Ut och hem till Lotsen. Jag längtar dit nu. När elementen inte fungerar och varmvattenberedaren får jordkällaren att svämma. Nu har vi varmvatten igen. För en vecka sedan hade vi inte det. Ine ens hjälpligt ljummet. Vem vill koka vatten på spisen för att diska och duscha.

Tulpanerna vissnar sakta i vasen i köket. Man kan se att de varit vackra. Hon också. Vacker och levande. Hej så länge. Just ja, jag skissar på ett eget mönster att trycka tyg med. Jugendblommor vackra. Mönstret ska heta Valborg.