Sagan Hemligheternas Tid är all.
Igår spelade vi vår tjugonde och sista föreställning och jävlar i havet, vad bra vi var. Med tempo, humor, tajming och våld tog vi publiken med storm. Efter pinsamt långt applådtack fick vår publik vackert ge sig av och det stora kram- och tjutkalaset tog vid. Jag måste erkänna att jag inte grät. Alls. Jag är en känsloperson javisst, men sällan sentimental. Jag kan också erkänna att jag låtsasgrät lite förra sommarteaterslutet för att inte vara utanför när alla andra sprang runt rödnästa med våta kinder och puffiga ögon.
Några näsdukar och lite piff senare satte vi oss finklädda tillbords vid kaffestugan för att intaga mat, dryck och mer sentimentalitet. Tal efter tal betandes av och regissören fick en stor presentkorg av ensamblen, vari i varje gruppering lämnat en personlig gåva. Av T-kontoret fick P två och ett halv kilo kaffe, så att han kan vara inomhus och dricka kaffe hela hösten.
Sedan drog vi oss åt scenen till och dansade med kökshanddukar och varandra under discokulans artificiella stjärnglans. Det traditionella kostymbytandet startade tidigt i år, redan vi två-tiden var folk tillräckligt druckna för att våga leka med andras kostym. Vad kostymörskan tyckte om det såg jag aldrig.
Drickan flödade och vi dansade och dansade, vissa lyckades hålla igång konstant från middag till frukost. Alla som inte våldtar är dansbandsmän. Vi lyckades med mycket den natten. Tilexempel tog jag och K en kort promenad runt Kastellholmen och var framme en timme senare, kuben sjösattes och jag pratade inte ett ord med lilla Inga-Lill på hela natta. Folk vart verkligen i gasen.
Runt nio-halvtiokvisten tvångssomnade jag K på stuntmattan. Där låg redan tre andra. När jag vaknade igen var vi sju. Klockan var långt över tolv och de första söndagsturisterna vart på väg med skärgårdsbåten. ♥