Jag sitter i telefonkö. Nummer elva i ordningen. Jag har suttit här sedan jag var nummer tjugoett. Det går inte undan.
Jag är trött på alla missförstånd. Ända sedan jag flyttade från Malmö har det inte varit annat än krångel. Svensk adressändring är inte att lita på, flertalet räkningar har kommit på villovägar och min nya hobby har blivit att ringa runt och reda upp allt för att slippa hamna hos kronofogden. Suger lagomt. Just nu är det radiotjänst. Dom har väntetidsmusik. Panflöjtar och gregorianska munkstämmor. Lökigt och det gör mig nervös.

Jag sitter i telefonkö. Nummer ett i ordningen. Jag har suttit här sedan jag var nummer tjugoett. Hupp, nu svarar en tant! Hon är norrländsk och barsk och förklarar för mig att när man flyttar så måste man adressändra, det är dags att kliva in i vuxenlivet och börja ordna för sig. Ännu en utskällning... Tack, lilla bittra tant, då vet jag det.
Radiotjänst asså. Rent tekniskt tittar jag ju inte ens på TV. Uttaget till TV-antennen sitter visserligen i mitt rum men om man följer sladdspåren som går genom min hemlagade skiljevägg, tvärs över övre hallen, över en liten tröskel och ett par meter längs en nittiotalsterracotta färgad vägg så hittar man boxern i andra änden. Och reser man sig då och ser sig om en smula så är man ju faktiskt i Thereses rum. Kanske man sku avbeställa det där tramset. Reklam är ju fantastiskat tråkigt, jovisst, och Radiotjänst gör ett förbannat bra jobb, men jag är så förtvivlat fattig... Finns det bidrag för sånt här? Fast det är ju klart, det är kanske de arbetslösa som gör Radiotjänst runda om magen, det är väl bara de som har tid att se på TV i dessa tider. Vad vet jag. Om nio dagar vet jag. Då är jag arbetslös på riktigt. ♥