Allt står mig upp i halsen. Orkar inte. Allt man får är otack och långfingrar.

Jag ensam gjorde en sjuhelvetes scenografipresentation på Lilla Teatern igår. Jag är således en sjuhelvetes skådespelerska. Jag lyckades smälla i fjorton personer att jag är värsta skickliga scenografen som har koll på allt och vet vad hon snackar om. Dom gick på det och älskade det. Suckers :)

Jag känner att jag ensam sitter på gränsen och dinglar med benen. Det är inte roligt längre. Ingen glädje finns i det jag gör. Min motivation är impotent, finns inget i hela världen som kan få upp den. Den är död. Mördad. Hur ska man hålla glöden uppe när man bara möts av mothugg och bitska elaka kommentarer och får långfingrar slängda i ansiktet så fort man stör. Anger management någon? Charmkurs? 
Jag är en person som nog är ganska lätt att sitta bekvämt på, jag förvånas själv över hur mycket skit jag faktiskt tar. Bägaren är snart full. Jag blir ledsen av att få skit för att hon är på dåligt humör, för att jag råkar säga nåt hon inte vill höra, för att hon helt enkelt bara är oförskämd, bortskämd och barnslig. Och stundtals helt och totalt saknar vanlig jävla mänsklig hyfs. Jag säger ifrån, står på mig när jag kokar över, men till vilken nytta? Känner mig inte det minsta respekterad.
Jag längtar efter helgen. Idyllen förvandlas till ultraidyll när man sitter i dess slaskiga vattenskadade motsats och fryser. Jag har bestämt att jag far på fredag kväll. Och stannar troligen till måndag. Tågtiderna om söndagkvällarna är inte dom hetaste. Jag behöver komma bort. Längtan efter våren och sommaren är det som driver mig just nu, det som håller mig borta från total ambivalens. Jag skulle så gärna lägga mig ner och bara skita i allt, vänta in försommaren då jag får flytta. Men man måste genomgå Skärselden innan man får inträda i Paradiset. Det är ensamt i Skärselden. Ensamt och ledsamt. Jag behöver värme, närhet, omsorg, innerlighet. Jag vissnar snart.

Huvudet värker igen. Hjärntumor? Allt är bättre än Floydproduktion. ♥