Herr Slingerkrasse har vaknat till och gäspar och sträcker på sig i solljuset. Vit himmel och guldsol. Ett underbart ljus badar min lägenhet. Billie the Vision and the Dancers - Nobel Square, det är där jag bor. Dagen lockar mig, fräsch, och vit och ren. Städa känns inte helt otänkbart, i rätt ljus romantiseras de mest horribla sysslor. Men jag tänker inte säga bestämt "Nu ska jag städa", då blir det med all säkerhet inte av. Idag är en strålande dag att förälska sig! Jag är försiktigt yster inombords, som ett litet spirande nånting, ljusgrön och sprallig i benen men har liksom ingenting att göra. Jag har hela dagen framför mig. Vilket är ovant och skönt på ett vis. Fröken Larsson tänker njuta av precis ingenting och planerar dagen efter TV-tablån.
Flytten närmar sig. För fort men inte fort nog? Jag vill flytta, men inte härifrån? Malmö är min stad och våren ligger alldeles om knuten, det känner jag. Våren och staden. Jag kommer komma tillbaka hit och leva. På våren hör jag hemma här. Om sommaren hör jag hemma i Karlshamn. Våren, solen, flytten, kärleken, slitet.
Jag vill skura hela nya lägenheten doftande av grönsåpa, öppna alla fönster och släppa in försommarluften tidigt på förmiddagen. Kånka upp alla möbler för vår smala ljusblå trätrapp, in i solskensrummet. Efter det, kaffe vid köksfönstret, tunna gardiner lekande i blåsten till tonerna av enkel, naiv, småbitter och ärlig musik om kärlek och trumpeter. Musik som får en att vilja sitta i fönstret med ett glas billigt rödvin och en mentolcigarrett. Det är sånt jag gillar; Bille the Vision, Raymond och Maria, Oren Lavie, Miss Li, Oasis, mina barndomsvänner Beatles, Cornelis, Nationalteatern och Östblocket, mina drottningar Monika Z, Ulla Billquist, Edith Piaf, Gio Petré och Zara Leander. Puss älsklingar.
Och puss dialekter! Jag skulle önska att jag vore bättre på att identifiera en dialekt. Ovanför Småland är jag i princip värdelös. Människors härkomst intresserar mig. Inte härkomst som i blåblodig Abel Adelspade, utan som i syster- och brodersamhälle och ortskultur. Vad som format dom och hur dom kan komma att forma mig indirekt. Allt har en egoistisk knorr, jag vet. Var det Freud som menade att människans handlingar styrs av hennes egoistiska fåfänga och basala sexuella drifter? Kanske kan jag hålla med om att fåfängan är grund till mycket. Man ser alltid till sko sig själv på något vis. Psyktiskt som fysiskt. Åtminstone jag. Och det har inget att göra med att jag är ensambarn. Min småsamhällessocialistiska uppväxt formade mig till att vara snäll och rättvis mot alla och vägra att bli sutten på. "Regina, man får inte slå pojkar, det är inte rättvist för dom är mycket svagare än flickor! Man får bara slåss om det va dom som började!",  Men hur man än gör så gagnar det en själv. Finns det nåt som är helt osjälviskt? Om man hjälper någon sämre lottad än en själv med pengar man egentligen hade behövt själv - må det bara vara slantar - så går man hem med en varm duktigkänsla i magen. Alltså vann jag på det, jag har inga busslantar men jag är en god människa så det gör inget. Ämnet känns outtömlig, Jag vet fan inte.
Jisses, hur blev jag sån här? Sofflocksfilosofisk? I blame my father. Jag balanserar mig med en hink ytlighet. Emmas Värld på femman. ♥

Suddenly Regina ran into the phone booth, tore off her clothes and became The Grumme Grönsåpa Girl! Slängkappa och allt!