Lördag och lördagsljud. Grannen har fest. Röster. Någons mobil ringer. Vibrationer, ingen svarar. Svara då. Det hörs ju hit, hur kan ni då inte höra? När grannen har fest sitter jag här för mig själv och försöker lista ut vart nånstans de håller till. Om det är hos dom rakt ovanför med alla hundarna och barnen som bara talar franska, om det är hos pianisten, hos mannen med tuban eller hos Martina som hellre skulle ha min lägenhet än sin egen?
Undrar hur dom lever. Hur deras lägenheter ser ut? Om dom är lika vita och knarriga och själfulla som min? Bergis har dom målat och kakelugn och originalkök. Pianisten har iallafall piano, så mycket vet jag. Ett stort och gammalt, jag såg det en gång när jag lämnade post som jag fått fel. Kvinnan i lägenheten här bredvid går aldrig ut om nån är i trapphuset, hon kikar och väntar tills man försvunnit. Jag har aldrig sett henne. Bara skuggan av hennes fötter vid tröskelspringan.

Lördagen och jag. Jag tittar på Disney dags, äter vitlöksbröd, smuttar cola, låter Så som i himmelen beröra mig. Få filmer som jag gråter mig rakt igenom. Storgråter ömsom. Det är vackert.
Den naiva skönheten är något jag letar efter. Jag trodde jag hade, men den var nog alldeles för naiv. Pojkaktig. Ofärdig.
Jag längtar. Till Grekland och Mexico och Paris och København, nästan vartsomhelst egentligen. Till kärlek och ett litet något att pyssla om. Till pelargoner i fönstren och till scenen, ön och människorna. Till klipporna och till livet. Längtar mest efter loppis och vår svenska vår just nu. Mörkret börjar bli gammalt. Känns gjort. ♥