Jag ligger i drängskjorta och pyjamaskorts på sängen och räknar mina blåmärken. Det har varit en frodig försommar. Teater är intensivt och underbart! Min Karl är en fin karl, och på jobbet går det också ganska bra. Premiären spelades i fredags inför en trehundretjuguåtta hövdad publik och resterna av systempicknicken står i kylen. Hemligheternas Tid har fått många fina rescentioner redan, publiken gav stående ovationer och ville aldrig gå hem. Premiär var det och premiärfest blev det! Skumpaskål utanför biljettboden, utdelning av rysk pappersexcersis, gångmarsch-språngmarsch längs gamla järnvägsspåren hem till Lokstallarna, tjuvkissande i buskage, granskande av nämnda papper vid ryska gränsen, uppvisande av visum och personbevis och till sist bordning av Russian Airways-plan. Destination: Sovjet 1957. Sicken fest! Dukade bord, nationalhymner och kommunistiska fanor i långa rader. Här hade pappa trivts tänkte jag och inmundigade min Borstj. Ölflaskor öppnades, ölflaskor tömdes, sentimentala öltal hölls. Allt under övervakning av skrikande Sovjetiska soldater i ridbyxor och humorbefriade slätkammade agenter från vårt kära GRU. Efter desserten blev vi uppsugna av någon slags grön stråle till en boll eller kanske en tub av metall. Ett rum av silver, i vilket inga sorger fanns och det regnade sura tefat som manna från himmelen. Framåt nollsex-nånting, då jag varit vaken i ett dyng och fyllan tacklat av för flera timmar sedan, fann jag inte kroppsmålning och hysterisk dans till 80's hits lika roande som mina fortfarande fulla medfestande och beslöt mig för att den vägen vandra. Hemåt. Vad som hände på festen efter min sorti får någon annan berätta om på sin blogg. ♥