För två dagar sedan vart det torsdag. Då var det utsparksdag och lagom till frukostfilen hade jag häcken full av sjungande studenter; en champagnefrukost huserade på gårdsstenen. Efter morgonmålet, ackompanjerad av lycklig falsksång, utövade jag min huslighet och vispade ihop dipsåser; hummus och en youghurtvariant med helvetesmycket vitlök i, och sedan kastade jag dyra förbannelser över vår lånade, smått mentally challenged dammsugare medan jag ivrigt och smått stressat försökte rengöra vår lilla härd.
Framåt efter lunch for jag på ö-rep och sedan hem igen, tog Madde och Karl på pakethållaren till City Gross och handlade grilla. Gustav kom förbi, liksom P och B Elmers. Grönsaksstänger och nachoskålar meckades och sedan bjöds det upp till inflyttsgalej i sambohemmet på Vinkelgatan. Nu har Larsson och Lindmark flyttat färdigt, bannemig! Hela förmiddagen smålog solen åt oss, men just då, just som engångsgrillarna plockades fram, bjöd vädergudarna upp till regn. Tack för det sa vi och gav gudarna fingret. Vi grillade i portgången istället.
Vilket kalas det blevDet kom oceaner av folk, ungefär två gånger fler än vi räknat med, och alla var kära att se! Härliga tider! Männsker trivdes och det gjorde sambosarna Larsson och Lindmark också på sin diskbänk. "Jisses, så fint folk här är", sa vi och skålade i flyttvin och fruktsoda. Vi fick vin, öl och toapapper i flyttpresent, bara för att nämna något.
Framåt småtimmarna började folk antingen droppa av eller tuppa av, det gnolades på refrängen ytterligare bra stund och omkring fyrasnåret lullade de sista tappra hemåt.


Fredagen den tolfte juni försvann aldrig så kvickt. Karln och jag tog oss i kragen och klev upp nångång omkring lunch och åt korvbröd med potatissallad och ketchup till frukost. Sedan hann jag väl ungefär blinka två gånger och nysa och sedan var klockan arton. Kissa hann jag inte. Den som led svårast av bakfylla var ingen av oss mänskliga invånare på Vinkelgatan 24, det var istället vår toalett, som tjurigt satte stopp nån gång mitt på dagen. Så kissnödig har jag aldrig varit i hela mitt liv. Och inte vart grannarna hemma heller, så där kunde jag inte låna toan där. I ren jag-har-varit-kissnödig-fem-timmar-desperation brukade jag svårt våld mot toastolen, varpå den sa "Gulp!" och "Snörvel!" och sen fanns stoppet inte mer. Det här stärker min tes om att våld löser allt, bara det är tillräckligt.

Nu är det lördag. Idag har jag hunnit med fler ö-rep; repeterat slagsmål och slagits med spioner för kung och fosterland, samt skaffat mig en duktig urinvägsinfektion. Och nu sitter jag, full av piller och medikamenter, i soffan och väntar på att dagen ska komma med nåt roligt. Min karl gör insidan av min mage till en Miss Li låt. ♥