För tre timmar sedan sa jag upp min fina lägenhet. Liten ångstklump. Jag bott här i ett år nu. Så länge har jag inte bott på ett och samma ställe sedan folkhögskoleinternatet nollfem-nollsex.
Jag vill hitta orken att ta tag i allt. Det är en enorm oreda här. Jag lever i lägenheternas Belgrad nittiofem. Gamla flyttlådor, sopsäckar och papperpapperpapper. Och jag underst, dammig och öväldigad. Jag tänkte rensa ur allt onödigt ur mina gamla flyttlådor och organisera om så att jag kan börja packa ner allteftersom. Smart, men ett tusenprojekt. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Pust. Om jag fick välja en superkraft skulle jag kunna packa och städa som Mary Poppins!

Är det så här det kommer se ut framöver? Plugga hela dagarna, packa hela nätterna, repa hela helgerna? Jag kommer bli smal.

En del av mig vill flytta direkt. När jag fyller år ska jag bjuda hit mamma och pappa och så ska vi  gå på världens bästa GRANIT och jag ska få peka på klädställningen jag ska få i födelsedagspresent. Jag önskar köpa fotohängare och annat som behövs för att göra Sommarrummet till allt jag önskat och sedan bo och leva i huset med den blå dörren med min systerliga hälft. Och våra flickor.
Jag levde lycklig här med dig och mina katter, ett liv i synd, helt utan omsorg att bli frälst... Sov sött Monika. ♥