Söndag.
Tack, Peter och alla andra för tokhärlig upptakt! Rollsättningsångesten satte in tusan så effektivt. Vilka andra kommer kommer söka, vad är castarna ute efter och vad spelar roll, har man gjort sitt när man redan haft en stor roll i föregående produktion, vad skrev jag egentligen i den där förbaskade ansökningen...? Jag vill så gärna och vet att jag klarar, men vet dom det?
Jag är Ingo. Min självkänsla är Floyd. Varje gång jag står inför nåt sånt här måste jag gå stjärnstopp ronder mot min Floyd. Floyd säger att jag inte är god nog, att ingen vill ha mig med, att jag aldrig kommer duga, Hit the road Jack, gör nåt annat, ta jobb på ICA, göm dig och kom aldrig mer fram. Ingo har blivit bättre på sin technical knock out.

Måndag, samt tisdag.
Bittida en måndagsmorgon i mars, innan solen upp rann, innan fåglarna började sjunga, tassade frk. Larsson nedför trappen i sin barndoms trygga vrå och hävde sig på toaletten. Redde sig sedan ett bo på badrumsmattan, på praktiskt avstånd till porslinsaltaret. Dygnet efter var hon forfarande djupt troende... Kräk- och magsjukehelvete.
Nu står våren på tå utanför fönstren, smältvattnet droppar och drittlar, småfåglarna sitter i japanpäronträdet och häcklar förbipasserande. Solen och molnen leker smeklekar, och här sitter jag bakom lås och bom, nedbäddad mellan längtans blåa lakan i mors obekväma soffa och käkar baklänges med ojämna mellanrum. Jag har glömt hur fast föda smakar. Satans orättvist.

Onsdag.
Tillbringad i matthet och semikoma. Fortfarande i soffan.

Torsdag.
Jag mår illa och har fått en valk på min högra tumme av min stædtler thinliner. Jag har gjort färdigt alla ritningar och räknat på materialåtgång till juggescenografien. Rita, räkna, läkt, tänka, skriva skivor, ply och masonit. Pommesbegär och illamående.
Reseångest. Två timmar Öresundståg. Tågtoaletter är så små, så små. Kanske gör jag det enda svenska och skjuter upp det till imorn bitti; stiger upp tidigt som röven och får skjuts av mamma till stationen.
I skrivande stund känns det som det enda tänkbara. Jag är livrädd för återfall och är hellre på mammas soffa än ensam i min lägenhet, eller på tjugoettochtrettitåget mot Helsingör om så skulle inträffa (tvi-tvi-tvi, pepparpeppartaiträ).
En natt kvar i trygga hemmahamnen. Här har jag inte trivts såhär bra sedan jag vart femton. ♥