- Ge rum, jag vill opp,
sa Rabarberknopp.
Så sprängde han med sin röda topp,
men jorden sa stopp:
-Du får lugna dig lite, Rabarberknopp!

- Ge plats, jag vill opp,
sa Rabarberknopp,
han svällde av styrka, han glödde av hopp,
-pass på, jag vill opp,
jag vässar min topp,
jag känner hur våren gror i min kropp!

-Tittut, tittopp,
nu sticker han opp,
nu hälsar han glatt med sin röda topp
och svaras av kvittrande fåglars tropp:
-Välkommen hitopp,
välkommen, välkommen Rabarberknopp! 

Elsa Beskows Vårvisa, 1916.
Jag älskade Elsa. Det gör jag fortfarande. Men det synes mig nu som om hon inte vore lite tantsnuskig ändå? ...han svällde av styrka, han glödde av hopp... Missförstå mig rätt. Inget fel i det. Ganska fint. Den blidaste sätt jag hört ett genomträngande beskrivas på. Inte för att jag är bevandrad, och självklart är det en smaksak, men jag tror nog ändå jag föredrar att förföras av poesiporr framför att förnedras av okultiverat, ocharmigt skit. Jag har tröttnat på dagens språk, trött på sugtips och kukhål. Det var bättre förr. Fram för Rabarberknopps genombrott och Farbror Blås underliga förhållande till Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin! ♥