Fem dagar kvar.
Plötsligt vill jag köpa en pelargon. Köpa en pelargon och ställa den i ett öppet fönster i Sommarrummet. Släppa in morgonsol och daggfrisk bris och låta de tunna bommullsgardinerna fladdra i draget. Jag längtar efter att vintern ska smälta till vår och våren värmas till försommar, en försommar så ljuv som den bara kan vara i Blekinge. Som en jävla folkvisa. Kanske är jag mer nationalromantiker än jag vill erkänna? Kanske, kanske inte.

Historien tilltalar mig alltsomoftast mer än framtiden. Inte all historia. Svenskt nittonhundratal. Det intresserar mig hur folk har levt, tänkt, älskat och dött. Kanske skulle jag pluggat det istället.
Jag samlar på filmer om och ur svenskt nittonhundratal, jag förälskar mig i miljöer och kläder, vardag och skönhet.
Redan som liten intresserade jag mig inte för vad andra barn läste eller såg på film, själv drömde jag mig bort med Olycks-Fia, Ponnyklubben, Kitty och andra av Wahlströms ungdomsböcker från fyrtio, femtio och sextiotalen, jag såg på ÅsaNisse och pilsnerfilm. Nils Poppe och Villervalle var mina hjältar, Stora Skälvan var det rysligaste jag sett, och jag drömde om att bo i Granhyttan eller på Kullabygden. Jag har lyssnat till Cornelis, Hasse och Tage since forever, och jazzade till Monika Z så fort jag hade förstånd och motorik nog. Dom blir aldrig gamla. Underbara älskade Monika, jag vet inte hur många skivor jag har...
Jag kan fortfarande texter ur alla operetter och sånglustspel mamma och pappa tog mig med på. Jag fick komma bak scen en gång på Fredriksdalsteatern. Jag var den yngsta åskådaren den sommaren. Efter det ville jag bli skådespelerska. Eller kameraman. Eller lejon. Då var jag fem eller sex år.
Sextiotalen tycker jag om, skiftet femtiotal-sextiotal. Det gjordes mycket bra musik och film då. Arne Mattsson är en av många guddomer, det är underligt att den mannen inte är mer uppmärksammad...

Jo, pelargoner måste det finnas på sommaren. Som gammalfarmor Almasofia alltid hade. Trevnad och doften av jord, vind och kärlek. Det måste alltid finnas. Jag har vuxit opp med det. Det är det jag längtar till nu. Blekinge, farmor, jorden, viljorna, passionerna och till femtiotalet på ön. Havet och allt annat som hör till försommaren; min senaste förälskelse.

Jag sa nyss till G: "Pojkflicka, det vill jag spela, det önskar jag mig." Det har jag aldrig varit eller låtsats vara. Jag har bara gestaltat väna, naiva flickor som lättförledda tror på lyckliga slut och män i rustning, med eller utan sinnes fulla bruk.
I sommar hoppas jag på en roll med byxor. ♥