Idag har vi hållt begravning. Nu är min ena mormor död på riktigt och för all evinnerlighet. Det var mycket blommor. Mycket blommer alldeles överallt, kistan syntes knappt. Lika bra kanske. Det var fint och jag grät inte, inte förrän de spelade den där biten om pärleporten och morfar fnissade lite och jag insåg att jag nog mindes samma sak om Bobo som han gjorde just då. Då fnissade jag så jag grät, och så grät jag ännu mer för att jag fnissade åt en psalm mitt uppe i all frid och himmelskhet och själasörjan. Efteråt åt vi pizza. Det är kalasmat för en morfar, och dessutom min Bobos favorit.
Och nu känns det bara tomt. Tomhet i evighet, amen. ♥