K ligger kvar hemma i sängen, min säng. Jag reser med tåg. Som vanligt nuförtiden. Det börjar ta emot. Mittemot mig sitter ett barn med sin lärare. Dom tillhör en skolklass som sitter utspridda på strölediga platser i vagnen. Jag har svårt att tycka att barnet är sött. Jag har överhuvudetaget svårt att se om barnet är en pojke eller flicka. Eller barn förresten. Det är säkert femton. Men jo, jag säger barn. Jag var barn när jag var femton, hur blodigt jag än hävdade motsatsen just då. 
Jag har alltid tyckt om tåg. Nu står det mig upp i halsen. Prestationsångesten och allmänångesten åt ena hållet och förvisso kärleken och havet åt det andra... mest överhängande är sorgen, den visar sitt ansikte. Jag orkar inte räcka till.
Utöver att jag dör lite i själen av skolstress och på olika sätt krävande människor, så sover jag inte längre. Jag får bara någon slags sömn när K sover över.
Ekonomin är inte ett lika stort problem längre. Vetskapen om någon slags inkomst i sommar gör det lättare att andas. Men jag behöver fortfarande pengar. Och tid. Jag behöver skor, jag behöver vila, jag behöver så mycket. Hjälp med att packa, flytta och styra upp. Jag behöver Karlshamn; K och Tess och teatern, jag behöver Novalucol och Cola. Jag skulle behöva en last. Jag behöver ett nytt rabattkort. Mitt gamla gick i tvenne delar.

♥