Vin och taggtråd i mitt glas, nu händer allt på samma gång!
Underbara teatervår som övergår i underbar teatersommar, ljuvliga sommarrum som snart ska inredas, mysiga sambo som alltid hinner diska innan jag blir färdig till det och finafina Karl som bara är fin, helt vidunderligt! Ovanpå det ett nyvunnet sommarjobb som städerska på Blekingesjukhusets kemiska labb och ett galet intressant tillfälle att låtsas att man är skådespelerska till hösten. Lycka, lycka!
På Valborgsnatten dog min mormor. Den ena utav dom. Den lilla stadiga och envist bestämda lilla krulliga dam som inte var rädd för ett jota. Hon som lärde mig om pannkakor, hemgjord plommonkompott, moderslösa kalvar och vad man gör om man skulle åka på stryk.
Kan man ens vara glad åt allt fint och vackert när nån försvinner såhär? Kan kan man, klart man kan, men det känns inte rättvist. "Glädjen har sin tid och ledsamheterna har sin", som morfar sa igår när vi firade min födelsedag och samtidigt planerade begravningen. Och så sjöng han för mig. Ska man inte va gla på sin födelseda, när ska man då vara gla...? Han är fin min morfar. Han känner mig så fint så vi behöver knappt prata och det känns som han har levat alltid, sedan urminnes tider. Jag har levat i tjugotre år. Gammal, ung, skitsamma. Känner mig som för evigt sjutton. Fast på ett bra sätt. Lite visare, lite snyggare.
Och jag är glad. Inte så glad som jag skulle önska, men det kan inte hjälpas. ♥