På Valborgsmässoaftonen anlände jag trött men glad. Tog en snabb dusch och bytte arbetströjan mot rena plagg. Spatserade sedan med Tess till Snäckan för att möta Sven i Rosengård. På en filt i gräset sutto de saliga; drack vin och spelade Yatzy. Vi kom lagom till körens hyllning till Våren. Syster och jag hade glömt glasen hemma och fick ta direkt ur påsen. För en stund blev jag sexton igen och mös vid mitt stilla minne av näsviken, filt, fukt, snåla vindar och vin direkt ur flaskan. Mitt i ruset av att massmysa med människor och höra finstämd hyllningskorus kände jag att något fattades mig. Men lyckan har en förgiftad tagg... Eldningsförbud i hela Blekinge län. Povel och Mia var upprörda:
"Var är brasan? Valborg utan eld är som jul utan julgran ju!"
"Nej, nu skiter jag i det här! Ingen eld, då går jag hem..."
...och så gick vi. Hem till Maria och Nicke och skaffade oss en egen brasa. Det brann och sprakade i kakelugnen. Det brann i hjärtat på de älskande, i levern på de druckna och i ögonen på de tävlingslystna. Vi spelade Tjuv och polis och jag tror att jag kan ha vunnit en smula, men jag minns inte. I vilket fall tror jag att jag var den enda som aldrig förstod reglerna. Jag slog mest min tärning och lullade runt och tjuvade allt jag kom över och aldrig att jag åkte fast. Kanske har jag något slags sällskapsspelshandikapp som jag inte vet om. Kvällen avslutades vått och Sven i Rosengård somnade med kinden mot min axel, men vaknade till länge nog för att klämma fram "När jag dricker så blir jag full, när jag är full är jag vacker..." Sedan somnade han ingen, som ett barn på sitt öra.
Senare tultade vi hem till lägenheten i Majnatten och just då spelade det ingen roll att det inte doftade gammal eld, daggen och havet var nog. ♥