Hej. Jag vet inte om jag orkar. Hanka mig fram. Visst har jag det bra. Men min K bor trehundra kronor bort tur och retur. Det är inte roligt att alltid behöva oroa sig. Att behöva vända på samma slant fyra gånger innan man använder den. Jag har slitit till bristningsgränsen utan lön eller ens tack. Inte ett jobb i sikte, inte utan körkort. Utan körkort inget jobb, utan jobb inga pengar, utan pengar inget körkort.
Jag vecklar ut mig på soffan och försöker andas. Det finns saker jag kan ta mig för. Frågan är väl om jag duger till. Och hur ska man veta om man duger om man aldrig någonsin får svar på frågan om. Om man gör det. Svårt att tro på nåt man aldrig hört talas om.
Bruna ljus, prinsessbakelser och hett kaffe. Världspremiär och skådespeleriturné. Höstgrytor och höstkoftor. Jag känner mig tom inför alla begär. Jag vet inte hur jag ska ta mig an. Allt. Pengar. Att något så egentligt trivialt som pengar är käppen i hjulen som är livet. Pengar och talang. Att vara utan.
Den kommer smygande, och den är punktlig. Höstdepressionen.

På Publikens fråga varför det är skönt att sluta spela Hem till Havet finns många svar. Det är en tung pjäs, det tar på en. Man engagerar sig i karaktärerna, personerna, människorna. Ödena.
Jag har spelat en roll som jag upplever inte givit mig någon större chans att helt visa vad jag går för, men det är kanske egocentriskt att ta upp, hör inte hemma just här.
Det är en härlig grupp människor som spelar Hem till Havet, om än så otroligt olika i bakgrund och vitt skild teatersyn, det frestar på stundom. Man kan inte alltid ha fantastiskt roligt.
Det gör mig också fantastiskt arg att den som fått produktionen att funka, som drivit produktionen framåt, underbaraunderbara Nina, vår regissör, står helt förbisedd i alla tack och hav av blombuketter. Det är fan skamligt. Jag skäms för andras skull, som inte har en aning, som hyllar fel folk.

Tack. Hej. ♥