Hej. Detta är ett inlägg om allt jag tänkt på någorlunda länge, finurlat och krumelurat på och i huvudet läät det oförskämt tänkvärt och vitsigt, men jag är fan inte människa till att komma ihåg det.

På det stora hela tycker jag nog egentligen om att åka tåg. Fastän jag bitchar om hur jag går sönder lite var gång jag reserfrån Karlen. Bortsett från det så tycker jag det. Om tåg. Tycker jag.
Som färdmedel är det sällsammare än bil och sju resor roligare än buss. Tåg är mysigt. Särskilt om det regnar. Och särskilt om man är på väg mot något alldeles underbart. Dock aldrig spännande att fara från någon kär.
Hur om helst. Man träffar alltid så härliga människor. En gång träffa jag Alfred. Han åt vindruvor med sin mamma och spottade på golvet, sånt som uttråkade 4-åringar gör. En annan gång träffa jag en tax som ville ha eget säte och dricka ur pappmugg.

Dagenidag har gått åt till att byta lakan, frukta för livet i klädestøjlavin, vänta uppe tidigt som tusan på målarmästare Old Spice, småäta hela dagen (mask i magen ni vet) och hänga i röda medaljongmönstrade sammetssoffor så förtjusande att akvariedoften var förlåten. Jag har slagits med skrivare, vrakat bland manus och ätit varmkorv med rostlök, räksallad och halloumi i långa rader.

Hösten kryper in i fuktform vid fönstren. Kallt, kallt och kondensigt blött i luften. Grått överallt. Jag önskar mig mörkbruna lakan, sherry, hatt och nya kängor. Och kanske nya ljus och lite Alfapet.
Och Karl. Mitt hjärta. Punkt. Slut. ♥