Hej. Schh! Om sju minuter är det mittinatten, tassa försiktigt, väck ingen är du bussig. Höstnatt. Mitti. Jag sitter i mitt Sommarrum och lyssnar efter vindspöken och sms. I stora staden 15 mil bort är en ung man på väg med sin bror, susig av salongsöl på en tisdag. Det regnar där. Här vet jag inte.

Mina kinder är röda, jag tänker på sommaren, på allt som funnits och ska finnas. Om vad jag nyss låtit honom veta. Om vad han ska svara.

En minut över mittinatten. Jag längtar efter sommarteatern, havet och skärgårdsbåtar. Efter nästa höst, efter ett arbete på en Bodyshopbutik lämpliga 15 mil bort, efter solsidan på caféuteserveringar och efter att spela en helvetes massa teater. Att aldrig lämna scenen och att aldrig lämna honom. Att klara sig ändå. Sådant som betyder allt.

Jag är trött och kär och kräker sentimentala dumheter ur mig. Jag mår otroligt bra, fastän jag inte vet vart pengarna till nästa hyra ska komma ifrån eller om jag någonsin kommer hinna fram i kön för att bli vaccinerad. Dessutom ser jag dåligt, för kännedom. Och mina stackars bruna fina glasögon tappar säker ena ögat snart, precis som en kär gammal björn. ♥