Hej. Idag är det fredag. Idag är det grått. Ute och inne. Jag knarkar värktabletter och sover som en klubbad säl i omgångar. I omgångar tittar jag på Kullamannen. Victoria med c, två vita och två blå. Fina barndom. Svartvitt och sextiotal. Hemliga koder och spionradiosändare vart man än vänder sig. När turisterna blandar sig med två hundra grisar. Ack! Så galet gärna jag ville vara Marianne och få jaga spioner! Tänk att lösa skiffer, spana på misstänkta och springa som en galning med bultande hjärta när man nästannästan blir upptäckt av en skummis! Karate! Karate då! Egentligen var jag ju såklart för feg men jag ville så gärna våga! Och så var hon ju så himlens söt också. Kan tro att det var här min kärlek till tidigt sextiotal föddes. Regina Betty Wiola satt sex eller kanske sju år gammal på golvet framför teven och förälskade sig i svartvitt och spänning. Kullamannen är fortfarande lika bra. Farbror Ludvig ger fortfarande rysningar och jag vill fortfarande vara lika himlens söt som Marianne. ♥