Hej. Nyss kände jag doften av våfflor, ren inbillning förstås.
När jag var liten önskade jag mig en roll i Rederiet. Jag ville bli skådespelerska, kameraman eller lejon. Eller simmerska. Som Tessan Alshammar, fast med överläpp. Det blev ingenting av med det. Bråddjupa vatten är ingenting för mig. Konstigt nog, nästan-simmerska och allt. Men det är klart, det finns ju inga valar och jättebläckfiskar i tjugufemmetersbassängen. Jag har en inneboende fasa för havsvidunder, jag är oförklarligt rädd för saker som är ogreppbart större än mig! När jag var liten fick jag en pop-up-bok, den hette "Valar". Jag minns bilden av en blåvals storlek i jämförelse med en yttepytteliten dykare och det pirrade lite i magen av skräck. Oj vad jag älskade den boken, tills jag tittade på insidan av bakre pärmen. Där fanns en bild av en blåval i armarna på en orange jättebläckfisk. De vänslades inte. Jag skrek och stängde boken för gott. Undrar vart den finns nu.

Gråter lite. Skriver tokfina sms men glömmer trycka på sänd. Jag har en tokfin pojkvän, det här är ju löjligt, sluta gråt människa!

Jag svamlar. Borde ställa mig i duschen. Borde bre några smörgåsar. Borde somna. Borde gå upp tidigt. Borde hunnit med mer idag. Som alltid. Gråten igen. Hejsvejs. ♥