Hej. Nu är det slut. Eran är slut. Triologin. Är slut. Med pompa och stående ovantioner, dignande buffé och en hejdundrande förkylning.
Vi spelade vår sista föreställning av Ödets Makt i lördags. Det är fem dagar sedan. Ungefärens. Bland älsklingarna på läktaren, publiken, satt delar av Marinmysterieensamblen, den vackra familjen och höghönsen i produktionsgruppen. För oss och för dem spelade vi satanihelvetä bra. Sistaföreställningsförlösningen var total, energi sprutade och jag faktiskt älskade och hatade Staffan så förtvivlat mycket in i själen på samma gång.
Åh, Anna-Carin, som jag kommer sakna dig. Dig är jag nog lite kär. Och historien kring dig tar inte slut, jag letar ständigt läsning om verklighetens förebild. Anna-Karin Lindgren, kodnamn Tussilago. Jag tror tillochmed jag kommer sakna Staffan. Er kommer jag sakna.

Sagan om Sven Andersson är all. Tjugo minuter post applådtack satte jag saxen i Konstnärens mörka 70-talslockar och tuggade av det längsta. Snaggen tog resten, inklusive mustaschen. Konstnären ser ut som en farlig skeptiker från glebygden. I vissa ljus.
Kvällen bar mången klippning i sitt sköte men. Först förflöt ensamblemiddagen med tusen skålar och tal och fyrverkerier. Och jag fick bästa assistentspresenten ever! Mönsterkonstruktionsboken kommer användas flitigt tills den dag då den vittrar.
När hyllningssångerna klingat ut och somlige delar av Smedjanfamiljen spelat Ödets Makt på tio minuter
(Tack Simon för undebar tolkning av Staffans flickvän AK-4!)
När jag torkat hysteriskrattårarna och bandet spelat upp till dans. Då smög vi iväg. Bort från hala dansgolvsbräderna. Tessan och jag. Och så klippte jag gossekort Twiggyfrill på söta sambo. Cissi kick'd n' scream'd men det kunde inte hjälpas. Halva Larsson&Lindmark har nu pyttekort på hjässan.
Sprängarn hann jag kapa håret på oxå, och dricka skumpa och twista loss med fina Sebastian innan råförkylningen tog kål på mig och jag faktisk for hem med fyrabåten.
Godnatt. Kyss! ♥