Häromdagen såg vi Marinmysteriet. Madde, Povel, Hasse, Konstnären och jag.
Jag avskyr att såga andra. Jag är själv inget proffs på nåt vis. Men.
Intressant var det ord som gick att frambringa efteråt.
Under föreställningen fann vi oss själva mimandes med i replikerna och det var inte svårt att rita efter prickarna i jämförelsen mellan Marinmysteriet och Hemligheternas Tid. Vissa namn hade bytts ut och vissa personer hade bytt kön. Historien var visst inte den samma, men kärnan, och på alltför många ställen texten, var identisk. Den sovjetiske spionens fösvarstal i slutet var droppen, klippt och klistrat rakt av.
För att vara en åtminstone semiproffessionell produktion med avlönade skådespelare, tycktes mig det hela väldigt tunnt. Tafatt och tidsandan fattades på något vis. På många vis.
Redan innan paus infann sig samma magkänsla som när jag som barn satt med Nalle på ryamattan och såg på Rädda Joppe. Jag fick ont i magen för att pojken var så hemsk att jag tyckte det var pinsamt för hans egen skull. Så kände jag. Och det skämdes jag över och ville faktiskt mest gå hem.
Och jag undrar om ensamblen ens vet att historien redan levt i tre år i Karlshamn, att vi kännt och levt människorna de just gestaltat genom en hel triologi, genom nästan trettio år.
När Karlskronaensamblen stolt menade att de visat oss vad som hände herrarna Andersson och Gustavsson på femtiotalet hade vi inte hjärta att säga nåt.
Det är inte deras, Teater Alegrias, fel.
Men jag kan inte hjälpa att känna litegrann olust. För likheterna är väldigt många, och det känns inte jätteok att pjäsen vi spelade för ett år sen skrivs om en smul och säljs till en ny teater.
Man kan väl tycka att Triologin kunde fått vila i sin grav nåt år iallafall.

Och på vägen hem. Funderade vi på om vi skulle skicka Kastelltriologin till Teater Alegria när den kommer på DVD.