Fortsättning från föregående inlägg:

Hejsanhejsan. Hej. Idag var jag Dead Woman Walking. Efter Fettisfikan med Sambo och Vicke Vire. Tog jag bussen längs den Gröna Milen till. Jobbet och sa "Hej, men nej".
Upp mig.
I månadsskiftet är jag det igen. Arbetslös. Känns nog ändå bättre. Än att gå hit mer. Livet är för kort. Jag håller på att bli tunn, inte värt. Ungefär så.
Min chef.
Tyckte att jag hade tunna argument (och det gjorde mig faktiskt ledsen). Menade att mina samtal är det verkligen inget fel på, och det är ju iallafall det viktiga. Nej, men! Mitt välmående, min antistimulans, min magkatarr. Det är det som är felet. Jag tappar kilon och humör. Och gråter. Tydligt inget man tar hänsyn till. I sammanhanget.
Jag erbjöds att återkomma om några månader igen, till sommarn eller så, och jobba med vuxenutbildningarna.
Jag sa "Tack för att du fråga, men aldrig i livet". Ungefär så.
Så. Såhär känner jag mig.
Avrättad. Fast ganska lycklig över det.
Och arbetslösheten? Jag klarar mig allt ska ni se. ♥