Ja. Jag vet att jag tjatar.
Men. Det är min blogg. Så jag får.

Det är två veckor sedan sist. Man vet. Att man är kär när kroppen är tom och magen gör så himla ont. Och det känns. Som någon kramar hjärtat hårthårt. Jag längtar efter min K. Konstnären. Med yra lockar och galet blå ögon. Jag tjatar om det hela tiden. Honom. Men idag. Ikväll snörper det. Värre än vanligt. Varför i hela friden ska du vara så långt borta för. Jag förstår dig men. Det här är fan jobbigt på riktigt. Femton mil och inga pengar, att inte höra av, att vänta och att stirra sig blind på en facebookchatlogg. Pust-stånk! Jag menar att du borde vara här. Lika mycket som jag borde vara hos dig. Nu. Geografin spelar mindre roll. Hos varann bara.

Det var klagovisan. Korta versionen. För er skull. Och min. Jag är redan alldeles för personlig här. Så. Det så. ♥