Det är konstigt. Vad man vänjer sig. Vid så mycket. Jag har vant mig vid att vara själv om kvällarna. Sambo är sällan hemma då. Och jag har vant mig. Till den gräns att jag börjat trivas. Med tystnaden och teven. Kallas det flexibilitet? Äsch. Men lite mysigt är det. Med mina serier och mörkret. Fast det ligger. Kanske i min natur. Ensambarn och så. Oh. Well. ♥