Hejsan. Jag lapar nudlar och känner tröttheten. Den eviga tröttheten.
Jag gör ingenting. Annat än sover. Och går till jobbet. I dimma. Det finns ingen ork. Inte någonstans i hela kroppen. Motivationslösheten. Varför kliva upp när man ändå inte orkar göra något av dagen.
Jag vill inte vara sjuk mer. Jag orkar inte. I huvudet stiltje. Och värken. Och mattheten.
Jag vet inte hur mycket piller och medicin jag har konsumerat.
Någon undrade: Tar det verkligen sådan förbannad tid att bli frisk?
Svar: Ja, tydligen.
Nu har jag dock tappat tålamodet. Det är otroligt frustrerande. Att inte känna igen sig. Att bara ligga. Sinnet vill men får inget svar. Jag vill sparkas och slåss. Och ibland kommer tårarna som smälter insidan och hela ansiktet och jag måste gå iväg en stund.
Mest vill jag bara vara ensam. Ifred. Fast det återkommande temat är ju ändå det. Att jag längtar efter K.
I övrigt är jag trött på telefoner. Kyss. ♥